Inte bara AI-forskning kan missbrukas. Hoten om oönskad användning av kunskap lurar på fler håll, något som årets Nobelpris i kemi av en tillfällighet påminner om.

Förra veckan fick vi veta att årets Nobelpris i kemi gått till forskning om kiralitet. Sannolikt ett kunskapsfält som de flesta av oss inte går och funderar på dagligen men det handlar om delvis svårförklarliga symmetriegenskaper hos molekyler. Särskilt då aminosyror, grundstenarna i alla levande organismer.

Att det skulle finnas några större risker här är knappast det man först tänker på. Ser vi till priset är det två strävsamma forskare som i år har belönats för extraordinära insatser i ett undanskymt hörn av vetenskapen. Trots motgångar, för att inte tala om att den ene forskaren kanske borde ha fått priset för länge sedan, har de oförtrutet jobbat på.

Och goda ting har redan kommit ur deras ansträngningar. Fler långtidsverkande läkemedel och bättre växtskydd är två exempel. Mer är att vänta. Deras forskande har också fört oss lite närmare förståelsen av livets molekylära mekanismer.

Vad mer kan en vän av vetenskap önska sig? Tack vare ett par nyfikna och envetna forskare har världen blivit lite bättre för oss alla. Vi har kanske tagit några myrsteg mot lösningen på en av de stora gåtorna. Vi har hört liknande berättelser om många andra vetenskapliga prestationer. Mycket ofta har de visat sig hålla streck. Så vi kan verkligen glädjas och hylla pristagarna, och tacka de kloka prisutdelarna.

Det är viktigt att säga detta eftersom det följande annars skulle kunna uppfattas som kritik av årets kemipris, dess utdelare och mottagare, eller som ett allmänt glädjedödande tilltag i kölvattnet av vetenskapens stora årliga höstfestvecka. Eller i värsta fall uppfattas som sviktande tro på kunskap. Det är inte meningen.

Nej, syftet är att peka på ett åskmoln som hänger över all vetenskap, nämligen hur framforskad kunskap omsätts i praktiken. Var går gränsen mellan goda, önskvärda användningar och destruktiva, rentav ondskefulla?

Eftersom kunskapsutvecklingen numera kanske är den främsta motorn bakom samhällets förändringar är detta också en av vår tids stora etiska frågor. Jag tycker den diskuteras för lite. Och jag erkänner: även FORSKNINGSNÄTET har försummat den.

Just nu domineras dessutom diskussionen som alla vet helt av AI, där vissa menar att kunskapsutvecklingen är på väg att glida oss ur händerna. Spänningen mellan ont och gott är här uppenbar. Men liknande polariteter finns på många andra håll i vetenskapens skrymslen och vrår. Vi måste bli bättre på att upptäcka dem och ta konsekvenserna.

Och var kommer då kiralitetsforskningen och kemipriset in? Det är en slump och det kunde lika gärna ha varit något annat. Skälet är att priset av en tillfällighet kom att meddelas tätt inpå en annan händelse.

Ett par dagar innan priset annonserades tog den inflytelserika brittiska veckotidningen Economist upp just kiralitet på framträdande plats. Tidningen beskrev forskningsläget och gav flera exempel på goda tillämpningar. Men huvudpunkten var riskerna. Tidningen tog till och med upp behovet av regleringar och lagstiftning. Och detta i tongångar inte olika dem som präglar debatten om AI-risker.

Att det finns risker med AI förvånar inte. Det är trots allt ett kunskapsfält med utlöpare till samhället djupaste skikt, stora delar av yrkeslivet, säkerheten i världen och inte minst vetenskapen själv. Men kiralitet, ett smalt, för de flesta okänt kunskapsområde där all vetenskaplig intelligens verkar ha mobiliserats enbart för att knäcka knepiga vetenskapliga gåtor och, i förlängningen, kanske skapa nytta? Kan där väl inget hotfullt ligga och ruva?

Kiralitet är ett grundfenomen i forskningen om mirror life (ibland kallat mirror-image life). Det har länge varit känt att molekylerna i livets pusselbitar, aminosyrorna, kan finnas i två varianter. Den ena sorten, vi kan här kalla den A, kan också existera i en spegelvänd form, B, som inte är identisk med A. Det blir enkelt att förstå om vi tar en titt på våra egna händer. Håll händerna med handflatorna mot varandra och tänk dig att vänsterhanden är modell av A. Högerhanden kan då grovt taget lika gärna ses som A:s spegelbild, dvs B. Men hur vi än vänder och vrider på händerna är de som bekant inte utbytbara mot varandra. Kiralitet råder. I kemin används just vänster- och högerhänthet som metafor för fenomenet (bakom termen ”kiralitet” döljer sig det grekiska ordet ”kheir” som just betyder ”hand”).

Som metaforen kommit att användas av kemisterna är de allra flesta aminosyror i naturen ”vänsterhänta”.

Nobelpristagarnas forskning passar fint in i det allt hetare forskningsområde som kallas syntetisk biologi. Där handlar det om att försöka bygga ihop eller bygga om biologiska strukturer. I princip kan det vara hela celler eller hela organismer. Men än har inte forskning och teknik nått riktigt så långt. Utan att gå närmare in på syntetisk biologi (läs gärna mer i till exempel engelska Wikipedia) kan det konstateras att den också kan föra mycket gott med sig, precis som kiralitetsforskningen eller, för den delen, AI-forskningen. Bättre så kallade biosensorer som kan upptäcka till exempel sjukdomsalstrare är bara ett exempel.

Och här kommer till sist poängen: Med den syntetiska biologin och kunskapen om kiralitet skulle det i princip gå att bygga celler och organismer där en del av aminosyrorna bytts ut mot sin spegeltvilling. Alltså blivit ”högerhänta”.

Jaha, säger ni kanske, vad är det med det, då?

Det enkla svaret är att sådana ”spegelvända”, dvs ”högerhänta” aminosyror normalt har helt andra egenskaper och möjligheter än sina ”vänsterhänta” släktingar. Ett exempel: Anta att någon bytt ut kritiska, vänsterhänta aminosyror i ett sjukdomsalstrande virus mot högerhänta. Denna mikrob råkar ta sig in i din kropp. Men ditt immunsystem har ”tränats” på den gamla välkända vänsterhänta släktingen. De skyddande receptorerna är idel ”vänsterhandskar” som effektivt kan ta itu med den organism de känner sedan gammalt. Nu står de sig slätt mot inkräktaren. Den slinker igenom.

Något motsvarande kan man tänka sig hända med organismer som någon med flit byggt om för att de ska kunna nästla sig in i ett helt ekosystem. Syftet behöver inte vara gott.

Denna möjlighet att modifiera organismer är inte science fiction. Forskningen har redan, och som jag förstårEconomist bland annat tack vare den sorts kunskap och teknik som årets Nobelpristagare arbetat med att få fram, kunnat framställa delar av virusliknande organismer. Att bygga hela celler med den syntetiska biologins verktyg anses inte ligga så långt borta. Med några doser AI kanske det dessutom går snabbare än väntat.

Behöver egentligen något mer sägas om vilka hot dessa perspektiv öppnar? Tror det skulle bli en smula övertydligt.

Economist föreslår för sin del att man skyndsamt tar itu med en internationellt verkande reglering av forskningen om den kemiska spegelvärlden och dess risker. Och det är ju så man brukar göra när risker med ny kunskap kommer i dagen. Kärnteknik och GMO är exempel. Men en svår balansgång med regler är att undvika stagnation i kunskapsutvecklingen.

Ett annat och sannolikt idag värre problem är efterlevnaden. Världen har, nästan utan att vi märkt det, så sakta förändrats på ett par decennier. De förödande konflikterna under första delen av 1900-talet följdes av stabiliserande internationella institutioner och ett växande internationellt regelverk. Den utvecklingen fortsatte sedan kalla kriget till mångas lättnad upphört, i varje fall på ytan, strax före senaste sekelskiftet. Men nu har riktningen ändrats. Världen tycks på väg in i sin oförutsägbara, jag höll på att säga kirala, spegelbild där regler och avtal verkar ha förlorat mycket av sin styrka.

Har vi i värsta fall passerat point of no return?

Hoppas inte det. Den vetenskapliga världen råder i grund och botten över mycket av etikfrågorna eftersom forskarnas direkta medverkan ofta krävs även i tillämpningsledet. Upprop från tongivande forskare med flera, av det slag som förekommit i samband med AI, kan också få stor påverkande betydelse.

På det akademiska ledarskapet ligger att se till att kunskapen etiska frågor får ett större utrymme i det interna samtalet och att detta leder till praxis, regler och konventioner som fungerar utan att hämma kunskapens tillväxt. Vi ska inte behöva känna skräck för kunskap om den så skulle ge oss en skymt av helvetets portar.

För min del anser jag att insikter om kunskapens etiska gränsfrågor är en helt nödvändig del av vetenskaplig bildning. Här har skolan en nyckelroll. Hur skolan väljer att ta upp kunskapens etik kommer att avgöra hur och till vad kunskap används på längre sikt.

Den i sig själv imponerande forskningen om kiralitet, utan tvekan värd sitt Nobelpris som den är, kan paradoxalt vara ett ögonöppnande praktikfall. Och det finns många fler.

Olle Alexandersson

Artikeln är ett diskussionsinlägg. Författaren ansvarar för framförda faktabeskrivningar, synpunkter och åsikter. Läsare rekommenderas att ta del av de nämnda artiklarna i Economist och bilda sig en egen uppfattning.

Fotnot

Årets Nobelpris i kemi har tilldelats fransmannen Henri Kagan och japanen Kanso Soa. Deras upptäckter handlar om teknik för att kunna styra vänster- och högerhänthet hos molekyler, något som har viktiga tillämpningar inom till exempel läkemedelsutveckling och växtskydd. För närmare beskrivning av deras insatser, se KVA:s pressmeddelande 7 oktober 2026.

Inlägget här påbörjades innan nyheten om priset tillkännagavs. Avsikten var att peka på ett okänt forskningsområde med potentiellt riskfyllda tillämpningar, dra en parallell till de uppmärksammade riskerna med AI och lyfta fram frågor om forskning, kunskap och etik. Det utgår i väsentliga delar från två artiklar i veckotidningen Economist (vol 461, nr 9519, 3 oktober 2026). Den ena beskriver kiralitetsforskningen och dess nuvarande läge och möjliga risker (i tidningens sektion Science & Technology, s 68 f, pappersupplagan), frågor som diskuterats vid ett möte med biologiforskare på Singapore Conference of Mirror Life några dagar tidigare. Den andra är ett ledarstick i samma tidningsnummer (s 13) där åsikter om lämpliga åtgärder, till exempel regleringar, förs fram.

Sedan inlägget skrevs har en annan artikel av intresse för diskussionen om vetenskapens och kunskapens etiska frågor publicerats. Denna gång handlar det om hjärnforskning. Svenska Dagbladet har talat med filosofen och experten på bland annat medicinsk etik, Nils-Eric Sahlin (SvD Näringsliv 10 okt 2026, s 4 f). ”Filosofen varnar för att låta AI läsa hjärndata” lyder den talande artikelrubriken. En del av hjärnforskningen kan med rätta betecknas som försök till tankeläsning. I artikeln visas hur kunskaper och mätmetoder snart närmar sig tillämpning (vissa primitiva försök har redan gjorts). En del av de möjliga användningarna är utan tvekan efterlängtade, till exempel inom vården, medan andra kan innebära oöverskådliga risker ifall människors tankestrukturer, reaktionsmönster och kognitiva förmågor exponeras och sådan information utnyttjas i arbetsliv eller samhällsliv i stort.