Familjen tänker skaffa hund igen efter många år. Men vad i herrans namn har det med ”vetenskaplig bildning” att göra? Det finns flera svar på det.

Ett är att hunden är ytterst intressant som objekt för forskning. Hundar är de levande varelser som levt längst, över 20 000 år, i ett slags symbios med människan (oräknat möjligen vissa mikrober i matsmältningssystemet). Därmed är de ett ytterst intressant forskningsobjekt i sig. Och med tanke på ett och annat missgrepp i uppfostran av tidigare hundar vill man ju gärna läsa på bättre när ännu en är på gång. Varför då inte välja något som står på god vetenskaplig grund?

Jag har hittat en sådan bok nyligen, Den empatiska hunden av den pensionerade psykologiprofessorn på Lunds universitet Olof Rydén. Det är inte en ordinär valpkurs mellan två pärmar utan faktiskt något mer än så. Den försöker reda ut relationen mellan hund och människa och klarlägga vad den där hunden egentligen är för en, hur den ser på världen och vad den kan tänkas uppfatta som ett gott liv. Det är ju det sistnämnda som måste vara det yttersta målet för all så kallad hunduppfostran, eller hur?

Självhjälpsböcker för hundägare brukar vara fyllda av tumregler och tips om det ena och det andra. Min, jag erkänner relativt begränsade, erfarenhet av sådan litteratur är att den sällan bygger på forskning. När den är som bäst är den förankrad i lång gemenskap med människans bästa vän men ibland kan man misstänka att en del idéer utan någon egentlig saklig grund smugit sig in.

För det går mode även i hunduppfostran. T ex skulle vår andra valp, för fyrtio år sedan, på inga villkor få sova de första nätterna i sovrummet, det skulle skada den för livet. Det tog inte lång tid att inse att detta var ett dåligt råd ifråga om ett flockdjur som ganska abrupt förlorat alla band med både mamma och syskon och trygga dofter och ljud. Valp nummer två fick följaktligen redan från början sova i sängen. Hundbesserwissrar må döma oss för detta.

Olof Rydéns bok är väldokumenterad i allt som påstås om hundens natur och arbetsuppgifter i människans rike. Till varje kapitel presenteras en lång lista med källor. När kunskap saknas, t ex om biverkningar av att använda hundar i terapi, framgår detta. Det gör att denna bok kan klassificeras som populärvetenskap när den är som bäst.

Till sådan hör också att höja läsbarheten genom utblickar och frågor av essäkaraktär. I denna bok stöter vi t ex på författaren Lars Gustafsson (hans sorgliga och djuptänkta ”Elegi över en död labrador”citeras), Saint-Exupérys rörande Lille Prinsen och hans utbyte med Räven, den senare Ludwig Wittgensteins idéer om språkspel samt Freuds trogna kamrat vid den psykoanalytiska schäslongen, en chow-chow vid namn Jofi. Just de här utsmyckningarna är inte vetenskap men de är njutbara och förmedlar bilden av en författare med bred bildning som tänkt lite längre än till en afton med gänget på brukshundklubben.

Ännu ett drag i Rydéns bok gör den extra läsvärd. Författaren är som sagt forskare i psykologi. På många av de resonemang som förs i boken kring hundens insatser i psykoterapi, lekterapi och vård och omsorg i allmänhet kan man sätta etiketten hermeneutik, dvs tolkningskonst.

Många renläriga naturvetare har svårt att förlika sig med hermeneutiska resonemang men i vetenskaper som psykologi och historia är de såväl nödvändiga som vetenskapligt legitima, vid sidan av metoder grundade på mätdata och statistisk analys. Hur väl vi än kan mäta elektriska strömmar i synapser finns det inga andra verktyg att förstå sig på vad som motsvarar dessa fysiska fenomen i form av upplevelser, känslor och beteenden. En elektrisk spänning är just en elektrisk spänning men en känsla av sorg är en känsla, sedan må de båda vara korrelerade intill vissheten om ett samband. Och hermeneutiken är inget tyckande, den har sina spelregler och följer logikens lagar.

Alltså, jag kan rekommendera Den empatiska hunden som, för det första, ett mycket gott exempel på populärvetenskap. För det andra tror jag den passar mycket bra som extraläsning för elever på vård- och omsorgsprogrammen (en inte så ringa del av boken handlar om tillämpningar inom sjukvård, psykologisk terapi och äldreomsorg) eller på olika djurinriktade program (det finns för övrigt en kort utvikning om hästar i boken). Även den som läser psykologiämnet eller drömmer om att bli veterinär kan med fördel byta ut några timmar med Instagram eller TikTok mot denna sympatiska och eftertänksamma bok.

Och, för det tredje, upprepar jag som vanligt: Varför inte låta denna bok ligga till grund för ett gymnasiearbete? Den tar upp många intressanta och roliga källor att gräva vidare i.

Olle Alexandersson

Texten är en bokanmälan och de uppfattningar som framförs om den och om bl a vetenskapliga metoder står för författaren.

Fakta

I Sydsvenskan den 11 april 2024 finns en längre intervju med författaren till Den empatiska hunden, professor Olof Rydén (betalvägg). En bra introduktion. Även andra tidningar har uppmärksammat boken.
Vinjettbilden föreställer en welsh terrier, samma ras som skribentens förväntade nya familjemedlem.