Apokalyptiska perspektiv är inte ovanliga i det offentliga samtalet om AI på senare år. AI skulle i värsta fall kunna utplåna hela mänskligheten. Innan ChatGPT dök upp sågs AI mest som ett hot mot vissa jobb. Många menade att AI och robotar skulle göra över hälften av nuvarande yrken överflödiga och detta inom bara något eller ett par decennier. Massarbetslöshet hotade. Men fanns, och finns, verkligen fog för sådana profetior? The Economist försökte reda detta för några år sedan (se kolumnen Schumpeter, Economist 29 juni 2019, s 66).
Vi återpublicerar här en artikel från föreningen VIS hemsida 11 juli 2021.

Larmrapporterna om AI:s förestående ödeläggelse av arbetsmarknaden har genomgående hämtat bränsle från en och samma akademiska studie. Den publicerades 2013 och var utförd av två forskare i Oxford, svensken Carl Benedikt Frey, ekonomisk historiker, och Michael Osborne, professor i maskinell inlärning med speciell inriktning på sociala infallsvinklar. Men enligt Economist menar den ene forskaren, Frey, i en bok som kom ut 2019 att rapporten till stor del missförståtts. Han säger att studiens syfte endast varit att fastställa hur sårbara olika yrkeskategorier är för AI och annan digitalisering. Det har Frey och Osborne graderat genom att försöka fastställa hur sannolikt det är att en viss typ av jobb skulle kunna ersättas med AI-lösningar. Om detta sedan kommer att ske eller inte avgörs helt, säger Frey, av yttre omständigheter som politik, reaktioner i samhället eller ekonomiska aspekter.

Economist påpekar att det – som i så många andra liknande fall – finns två motpoler i frågan om framtida inverkan av AI. På ena kanten domedagsprofeterna som målar upp undergången för arbetslivet som vi känner det, på den andra teknikoptimisterna som ser en bättre värld gry. De som ser möjligheterna utgår bl a från att tekniska revolutioner hittills lett till att fler jobb genererats i slutändan, låt vara att några kategorier och inte sällan många människor drabbats under ett övergångsskede.
Understödda av påpassliga medier har svartmålarna lättare att slå igenom i en värld som gärna frossar i katastrofscenarier men det intressanta i detta sammanhang är att Frey enligt Economist helt klart står närmare optimisterna. Han uttrycker t o m en oro för att motståndet mot AI, på grund av att det kortsiktigt drabbar vissa, kan bli så stort att utvecklingen bromsas in eller rentav stannar upp, med den troliga effekten att det på längre sikt bli sämre för alla än vad det annars skulle ha blivit. För att undvika detta måste man skapa ett pålitligt system av stötdämpande mekanismer. Ett inslag i ett sådant kan vara en utvecklad inkomstförsäkring, ett annat att göra det mycket enklare att byta jobb.

Vad har då allt detta med skolan att göra? En hel del, faktiskt. För det första måste både skolan och systemet för livslångt lärande utformas så att de blir en aktiv del av stötdämpningen. För det andra kan konstateras att Freys och Osbornes studie visar att flertalet av skolans undervisningsyrken finns bland de yrkeskategorier som har lägst sannolikhet för AI-sårbarhet (under 1%) – ingen oro befogad där, alltså. Men man kan också göra en helt annan kommentar: Hur lätt är det inte att forskningsresultat missförstås och hårdras och t o m förvanskas? Det kan man bl a motverka med en utbredd förståelse för vetenskap, just det som är Forskningsnätet raison d’être.

Carl Benedikt Freys bok heter ”The Technology Trap” (Princeton University Press, 2019). Kanske något för vintersoffan eller hängmattan, två mänskliga anordningar som knappast kommer att ersättas av AI-lösningar.