Historien som medel i politik, maktkamp och nationalistisk propaganda har uppmärksammats alltmer i forskningen. Oftast bygger historiebruk på ett nostalgiskt tillbakablickande. Ledarskribenten Mattias Svensson i Svenska Dagbladet tar ett annat och friskare grepp.

Ibland sägs det att dagstidningarna är manusutkastet till framtidens historieböcker. Några sidor i detta manus skrevs nyligen av Mattias Svensson, ledarskribent i Svenska Dagbladet (huvudledaren 13 april 2026). Hans vinkling är att betrakta vår tid i framtida historikers backspegel. Avsikten är solklar: att vi ska få syn på de ljuspunkter i skeendet i världen som nog för de flesta är betydligt svårare att på nära håll.

”Det var tack vare Ukrainas styrka som det vände.” Så kan det mycket väl heta i framtidens historieskrivning om den pågående kraftmätningen i ”vår på många sätt stökiga och dystra tid”, menar Svensson.

Vad som sedan följer i hans text andas en optimism som inte är alltför vanlig just nu i det offentliga samtalet. Svensson pekar på ett flertal fenomen som styrker det fiktiva citatet ur framtidens ännu inte skrivna historia, sådant som Ukrainas överlägsna kreativitet i krigsföringen mot Ryssland och Europas envisa vilja att stödja och hjälpa det angripna landet – det senare, kan man tillägga, trots att ledningen för den tidigare pålitliga bundsförvanten USA begått ett historiskt svek mot västerländsk sammanhållning kring demokrati, folkrätt och rättsstat.

Kanske kan framtidens historiker alltså konstatera att Putin, och med honom beklagligtvis även den stora massan av ryssar, förlorade och att nederlaget blev ett viktigt kommatecken i historien. Det inspirerade även länder och folk utanför dagens EU-krets att ansluta sig till EU och västerlandet. I likhet med det som hände i Öst- och Centraleuropa efter kommunismens fall, om man får tro Svensson.

Att i en mix av framtidsspaning och historiebruk tänka ut en möjlig framtida historieskrivning är inte nytt men knappast vanligt. Oftast tillgrips det för att få oss att skämmas för framtidens tänkbara reaktioner. Svensson vill i stället muntra upp oss. Man kan också se hans betraktelse som en uppgraderad variant av Churchills (om det nu var han) reflektion att man bör ta vara på möjligheterna i varje kris. Alltså ett i grunden konstruktivt sätt att se på världen i all dess nuvarande svärta.

När jag läser vad Mattias Svensson skriver ser jag ett visst släktskap med en egen tanke, låt vara av mer begränsad natur: det bisarra skådespelet i Vita huset blottar, för den som vill och kan se det, vilken sorts ledarskap världen inte är betjänt av i politik eller affärsverksamhet. Ett kanske dyrköpt men likväl lärorikt case som har en framtida plats både i den politiska skolningen och på handelshögskolorna. (Inom parentes och med adress till framtidens företagare – läs vad managementtänkaren Peter Drucker skrev för ett halvsekel sedan än den amerikanske presidentens inskränkta affärsråd hemmahörande i en annan tid, och varför inte bläddra parallellt i Rutger Bregmans Moralisk ambition, 2026.)

Frågan är förstås: klarar vi av att skaka om kalejdoskopet och se den sorts mönster som – den välkänt optimistiske – Mattias Svensson försöker blottlägga? Jag lämnar den öppen här.

Det är också frestande att spekulera vidare om framtidens historiebruk. Kommer unga och ännu ofödda generationer att bruka historien i Svenssons förhoppningsfulla anda, använd den i det godas tjänst? Jag är inte alldeles säker på det. Erfarenheten av historiebruk eller av att använda lärdomarna från det som hände alldeles nyss förskräcker i huvudsak. Jag lämnar här samtidens kanske mest tragiska fall, Vladimir Putin och hans pseudohistoriska utläggningar, åt sidan. Det finns tillräcklig med andra exempel: Lützen, slaget på Trastfältet, det stora fosterländska kriget, la Débâcle (Franrikes fall juni 1940). Låt mig peka på ett par till.

Ta först den spirande nyväckta efterfrågan på kärnvapen, till och med egna svenska. Har vi glömt bort både augusti 1945 i Japan och kalla krigets lamslående doktrin om terrorbalans? Kubakrisen 1962? Eller den katastrof som kunde ha inträffat i september 1983 när en osedvanligt självtänkande sovjetisk underhuggare bromsade ett svar med samma mynt på en inbillad attack av amerikanska atomvapenmissiler?

Och hur är det möjligt att ytterhögern blomstrar i ett land som Frankrike? Minnet av motståndet, och medlöperiet, 1940-44 borde göra att grogrunden är minimal. Men redan direkt efter la Liberation, Frankrikes befrielse från naziockupationen i augusti 1944, ja, till och med redan när denna bara låg i luften, slog frihetskampen omgående över i vedergällning och utvecklades till den i stora delar besinningslösa l’Épuration, reningsbadet, en måttlös hämndvåg där rättsstatens principer hade noll och intet värde och tusentals människor, låt vara många av dem skurkar och förrädare, togs av daga utan rättegång. På ett annat plan har man senare kunnat iaktta hur la Résistance som snarast borde vårdas som en frihetskampernas moder mer blivit ett verktyg i politiskt historiebruk, inte minst för de Gaulle, och ett cocktailbär i nostalgiska ceremonier i Paris Panthéon.

Så kan det också bli. 

Naturligtvis föredrar jag Mattias Svenssons variant. Men hur ska den få genomslag? Det räcker knappast med en text, även om det denna gång är en som skulle ligga bra till om det funnes ett pris för ”årets ledare”. Ett litet men viktigt steg kan vara att alla SO-lärare tar den med sig till klassrummet, vilket säkert några redan gjort.

Själv kommer jag att spara den till barnbarnsbarnen i en digital mapp med etiketten ”Favoriter” och hoppas att de drar sina egna slutsatser. I den avlägsna framtiden kommer de även att med förvåning kunna se tillbaka på en mörkare tid innan ”vetenskaplig bildning”, detta organs käpphäst, blev en självklar del av varje människas mentala verktygslåda.

Olle Alexandersson

Fotnot

Texten är en kommentar och framförda åsikter står för skribenten.

Vinjettbilden: President Charles de Gaulle, motståndsledare och fransk statsman, en flitig och skicklig historiebrukare.

Ett lästips i ämnet historiebruk är Klas-Göran Karlssons Historia som vapen: Historiebruk och Sovjetunionens upplösning 1985–1995 (1999). Historiebruk tas också upp i flera andra av hans böcker.