Planet hade precis lyft från Arlanda när båda motorerna slutade fungera. Besättningen på SAS flight 751 måste omgående få ner det genom att glidflyga. Som om inte stressen var nog måste det ske i en kakofoni av pipljud, automatiska röster och blinkande lampor eftersom alla varningssystem i deras Boeing MD-81 efter hand slog på. Förmodligen mer riskinformation än de hade nytta av. Drabbades de av varningsstress?

Säkert men ingen lär komma genom pilotutbildningens nålsöga utan att vara extremt stresstålig. Dessutom drillas piloter alldeles särskilt i att reda ut svåra situationer. Piloterna lyckades uppenbarligen koncentrera sig på det nödvändiga. Planet tog mark utan katastrofala följder på en snötäckt åker den där mulna morgonen i slutet av julhelgen 1991.

Naturligtvis var detta en exceptionell situation. Men det finns andra yrkesgrupper som måste stå ut med ett överskott av varningar och larm under förutsättningar som också gäller liv och död. En sådan är läkare och sköterskor, inte minst på akutavdelningar. Utrustningen som övervakar patienternas hjärtverksamhet, blodtryck, syresättning osv ger ifrån sig en strid ström av varningssignaler. Få av dessa är riktigt kritiska.

I detta och liknande fall uppstår en annan effekt, varningströtthet (”alarm fatigue”). Den tar sig ofta uttryck i tilltagande likgiltighet för varningar. Något i samma stil drabbar lätt var och en av oss om vi alltför ofta får höra om risker och faror, speciellt om dessa beskrivs i allmänna termer. Vargen kommersyndromet, med andra ord. Eller Putin kommer. Det säger sig självt att detta är en risk i sig, en metarisk – den dag hotet faller ut har vi inte garden uppe. Resultatet kan också bli att vi slår dövörat till för alla sorters varningar om risker.

Det här är en intressant och ytterst viktig aspekt på riskkommunikation, ett ämne som även togs upp i ett annat inlägg i FORSKNINGSNÄTET nyligen.

Kring dessa frågor resonerar vetenskapskommentatorn och epidemiologen Emma Frans i kolumnen Vetenskapskollen idag i Svenska Dagbladet (”Alarm fatigue” kan stå oss dyrt, SvD 28 januari 2024, betalvägg). Hon redovisar resultat från ett antal vetenskapliga studier, av vilka det bl a framgår att vårt risköra blir allt dövare med tiden om varningsbudskap ständigt upprepas, i synnerhet om de är oprecisa. Du hittar hennes källor på SvD:s hemsida.

Ytterligare en ingång till området ”alarm fatigue” finner du på engelska Wikipedia. Kanske ett ämne för ett gymnasiearbete?