Den nu aktuella forskningspolitiken har en blind fläck: människan, skriver två professorer i psykologi på DN Debatt. En kursändring är akut.

Svensk forskningspolitik kan inte storsatsa på naturvetenskap och teknik och samtidigt sätta tvärvetenskap, psykologi, humaniora och samhällsvetenskap på undantag.  ”Vetenskap utan mänsklig kontext riskerar att bli verkningslös – eller till och med skadlig”, skriver de två psykologiprofessorerna Håkan Fischer och Jonas Olofsson vid Stockholms universitet på DN Debatt. Det rimmar väl med FORSKNINGSNÄTETS idéer om vetenskaplig bildning. Varför inte ta inlägget som en startpunkt för klassrumsdiskussion om vetenskapens roller?

Debattinlägget (DN Debatt 19 oktober 2025; öppet utan betalvägg) utgår från den nu aktuella forskningspropositionen som lägger ut svensk forskningspolitik för perioden 2025-28 (prop 2024/25:60).

En bärande tanke i proppen är att Sverige ska bli ett av världens främsta länder i fråga om innovation och forskning – har ni möjligen hört det förut? Detta och det alltmer tröttsamma tugget om ”excellens” (en i stort sett odefinierad kapacitet som några har påpekat) har svävat över den svenska forskarvärlden ett par decennier.

Man riktigt kan höra de två skribenterna sucka när de skriver: ”Är det verkligen möjligt att uppnå dessa ambitiösa mål utan att samtidigt satsa på samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning?” De talar rentav om ”en blind fläck”. Det inte är ”bristen på tekniska lösningar som hotar vår framtid, utan mänskligt beteende”, skriver de och fortsätter: ”Klimatförändringarna, motstånd mot vaccin, tilliten till AI – allt detta handlar om människors upplevelser, beslut, värderingar och känslor.”

I en tid när vetenskap ansätts hårt på sina håll kan det vara motiverat att inte bara lära ut hur man deriverar, mäter pH-värdet eller konstruerar en logisk krets. Det kan vara lika viktigt att diskutera själva meningen med vetenskap – all slags vetenskap – med eleverna. Varför bedrivs den? Varför satsar vi stora summor på den? Varför är den ett medborgarintresse och därmed ett föremål för politik? Vilka skäl har vi att försvara vetenskapen? Hur kan olika vetenskaper samspela för att uppnå det vi önskar?

Fischer och Olofssons debattinlägg är ingen dålig ingång till ett sådant samtal.

Olle Alexandersson

Fotnot
Frågan hur en humanistiskt präglad forskningspolitik skulle kunna se ut har nyligen också diskuterats vid ett rundabordssamtal ordnat av tankesmedjan Humtank.