Strider och hårda ord har alltid förekommit i den akademiska världen. Men nu verkar även det olustiga tvillingparet hot och hat ha dragit in på bred front. Oroande. Det kan förebyggas – varför inte redan i skolan?

Nyligen ordnade Nationellt resurscentrum för utbildningar i forskningskommunikation ett webbinarium om det som en del uppfattar som en trend av tilltagande hot och andra otrevligheter riktade mot lärare och forskare inom akademin. En undersökning gjord av SULF för några år sedan visar att studenterna innehar rekordet i påhopp. När det gäller otidigheter mot kvinnliga akademiker kommer så mycket som över hälften från studenter. Kollegor och utomstående ligger långt efter.

Webbinariet som leddes av Bengi Tikansak från Resurscentrum startade med att David Brax från Nationella sekretariatet for genusforskning presenterade resultat från en undersökning gjord för tre år sedan. Den hade genomförts bland medlemmar i SULF, Sveriges universitetslärare och forskare, ett SACO-förbund och besvarats av bortåt 3 200 verksamma i akademin.

Trots att svarsfrekvensen var ganska låg – kring en sjättedel av de över 18 000 tillfrågade hade svarat – framträder en ganska tydlig bild. Den visar att alltför många uppenbarligen missförstått vad som är anständigt uppträdande på ett lärosäte. Nära fyra av tio akademiker har någon gång blivit utsatt och en av sju så sent som året före.

Hotfulla e-mail har ett betydande försprång före andra former – till kvinnor 21%, män 13%. Andra uttryck ligger oftast mellan 5 och 10%. Det är sådant som oönskad sexuell uppmärksamhet, falska anmälningar och hot och påhopp i sociala medier.

Intressantast är kanske offrens reaktioner och här spelar den låga svarsfrekvensen mindre roll. Både bland dem som själva utsatts och dem som oroar sig för risken att bli påhoppad handlar det i stor utsträckning om självcensur: undvika att engagera sig i vissa känsliga frågor (vanligast), tveka inför vissa typer av beslut, eller ren och skär tystnad.

Liknande defensiva eller uppgivna reaktioner redovisades av en annan medverkade, Karin Åmossa, samhällspolitisk chef på SULF. Hon kunde berätta att de allra flesta, nära sex av tio, aldrig rapporterar hot, hat och andra trakasserier. En stor andel, på nivån 40%, försöker hantera sådana problem själva, uppfattar att anmälningar ingenstans leder eller ser rentav påhoppen som en del av jobbet.

En del är rent av rädda att rapportera. En av tio vågar inte, en del är direkt rädda för repressalier (från de attackerande parterna, får man anta) och en liten grupp, 5%, vill undvika medial uppmärksamhet.

Vad kan då göras för att bemöta och stävja de här tilltagen? I Nederländerna hittar man exemplet WetenschapVeilig (Safe Science) – en satsning där bl a rapporteringen av påhopp underlättas med hjälp av ett webbformulär. Bakom den står UNL, Universiteiten van Nederland, en intresseorganisation för forskningsuniversitet med ett 15-tal anslutna. Om detta berättade Anno Bunnik, som är senior policy advisor på UNL.

I Nederländerna upplevs (som på många andra håll) ett ökat antal attacker mot forskare inom kontroversiella områden som klimat, migration, mångfald, kolonisering och Mellanöstern. Ett av Anno Bunniks exempel var ett omskrivet fall av attack mot nederländska klimatforskare för en tid sedan. Här fick ett direkt skyddsprogram sättas in.

Intressant nog sammanfallet den nederländska listan över känsliga områden i stort sett med akademiska ämnen som Trumpadministrationen svartlistat. Till hoten från privatpersoner, ljusskygga organisationer och rentav terrorgrupper sällar sig nu alltså en annan sorts risk – att bli attackerad och utpressad från regeringshåll. USA är inte det enda fallet – rena diktaturstater och länder som Ungern utmärker sig också – men är kanske det mest tragiska exemplet med tanke på landets ställning som ett sedan långa tider beundrat fäste för forskningsfrihet och högklassig akadenmi.

Frågan är vad vi kan göra i Sverige för att stävja hot- och hatkulturens förlöpningar. Det kom också upp i diskussionen under webbinariet. Det framgick att det finns exempel på svenska universitet som tar upp anständigt uppträdande i relationen till lärare och forskare i samband med introduktionen av nya studenter.

Frågan är om inte ”god ton”, ett sansat beteende, i diskussionen om vetenskapliga frågor också borde ses som ett inslag i den vetenskapliga bildning som är FORSKNINGSNÄTET:s huvudmission. I så fall bör den tas upp i skolan – i vilket eller vilka ämnen, i så fall?

En närliggande fråga med anknytning är om akademin har något att lära av skola och vuxenutbildning när det gäller hanteringen av trakasserier. Skolan kan kanske inte slå sig för bröstet när det gäller hanteringen – men varför inte ett utbyte av erfarenheter? Eller för att ta ännu ett steg: kanske även den privata sektorns erfarenheter borde fasas in? Enad front mot ett beklämmande inslag i dagens samhälle är förmodligen inte fel.

Olle Alexandersson

Fotnot

De tre dragningarna på webbinariet spelades in, länkar finns här. Där kan du hitta även annat inspelat från Resurscentrets verksamhet.

Föreningen Vetenskap & Allmänhet har etablerat Resurscentret för utbildningar i forskningskommunikation för att erbjuda stöd, resurser och möjligheter till erfarenhetsutbyte för svenska forskningskommunikatörer runt om i landet. Resurscentret vänder sig framför allt till dem som stöttar forskare i att utveckla sin förmåga att kommunicera forskning.

Under 2025 har Resurscentret ordnat återkommande webbinarier på olika teman samt följt den internationella utvecklingen och de senaste rönen inom området. Läs gärna rapporten Resurscentret för utbildningar i forskningskommunikation – en förstudie och bakgrund för att få en fördjupad bild av de utmaningar och behov som kursgivare upplever.

Lärare i skolan uppträder ju ofta som ett slags forskningskommunikatörer så för dig som arbetar i den rollen kan det vara en bra idé att följa Resurscentrets verksamhet.