Kan människor ändra sig? Kan man byta åsikt, se saker ur ett annat perspektiv, älska det man en gång ogillade (eller tvärtom)? Den brittiske författaren Julian Barnes resonerar underhållande om det i en nyligen utkommen (mycket) tunn liten bok, snarast en lång essä i fem kapitel med var sitt tema.

Att kunna ändra sig är en dygd. Förargligt nog gäller det även motsatsen – att hålla fast vid sina ståndpunkter och inte låta sig påverkas alltför lätt.

En del tyder på att vi människor är bättre på det senare. Ekonomipristagaren Daniel Kahneman, en banbrytare för den ganska nya disciplinen beteendeekonomi, har bekantat oss med ”confirmation bias”, alltså benägenheten att snarare fastna för det som bekräftar än ifrågasätter uppfattningar vi redan har.

Evolutionsmekanismerna verkar också leda oss mot vissa fasta perceptionsmönster där den röda tråden är det farliga och okända – vi uppfattar vindens sus i lövverket som ormprassel och trevar efter plånboken när vi hör främmande språk talas på gatan.

Å andra sidan verkar ju vissa så kallade sociala medier kunna leda oss på vilka villovägar som helst.

Och så har vi politiker som inte för allt i världen vill skylta med att de ändrat sig. Lasse Åbergs och Sven Melanders lilla sketch om politikern som – förgäves – försöker lära sig att säga ”jag hade fel” innehåller mer än ett korn av sanning. Det finns förstås undantag: ”I’ve changed my bloody mind”, konstaterade den brittiske vice Labourledaren George Brown en gång när reportrarna pressade honom på anledningen till att han sa en sak igår och en annan idag. Enligt en intervju med förre försvarsministern Peter Hultqvist (DN 17 juni 2025) ska Jens Otto Krag, dansk statsminister på 60- och 70-talen, ha konstaterat: ”Man har en ståndpunkt till dess att man intar en annan.” Hultqvist själv har lagt ner mycket möda på att förklara varför han ändrade sig från att vara mot NATO till för.

Ämnet ”att ändra sig” verkar onekligen bjuda på ett flertal irrgångar, stickspår och motsägelser. Hur få ihop alltsammans?

Vetenskaperna, de måste väl ändå erbjuda något stabilt att hålla sig till? Ja, i en mening är det så. De har utvecklat robusta processer och principer, det grundläggande i dessa ändras inte, i varje fall inte snabbt.

Men samtidigt är vetenskap – god vetenskap – ständigt på väg någon annanstans. Forskare i demenssjukdomar, kriminologi, ja, inte ens historia stiger sällan eller aldrig ner två gånger i samma kunskapsflod, för att återknyta till gamle Herakleitos. Thomas Kuhn och många andra har filosoferat om hur vetenskapens förändringsmekanismer tar sig ut.

Den som är intresserad av forskning har all anledning att göra detsamma. En bra startpunkt kan vara en liten (ja, i sanning liten, knappt 50 sidor lång) bok, Julian Barnes nyligen utkomna Changing my mind. Den har inget som helst vetenskapligt syfte men kan ge funderingar och fantasier en kick och enligt Einstein med flera lär det vara så allt vetenskapligt nytänkande startar. Mycket annat tänkande också, skulle jag tro.

Barnes huvudperspektiv är den enskilda människans eventuella förmåga och benägenhet att ändra sig om något, och boken handlar inte så mycket om hur länder, ideologier, organisationer och fenomen (t ex vetenskap) ändras. Men i någon mening ändras ju sådant som produkt av individers ”change of mind”, eller frånvaro av detsamma. Ibland kan det vara en enda persons, t ex den världsledare som antikprofessorn Ida Östenberg nyligen träffande döpte om till Donaldus Trumpus (”Därför tänker Trump och hans män så ofta på romarriket”, DN Kultur 7 juni 2025).

Jag skulle tro att den eftertänksamme läsaren kan spinna vidare på många trådar från Barnes. Här ska jag bara nämna ett par saker jag själv stannade upp för.

Det tog faktiskt stopp redan på åttonde raden på första sidan i första kapitlet. Det heter ”Memories”, handlar om just minnet och utmynnar i skepsis beträffande minnets tillförlitlighet, något som Barnes förvisso delar med många andra författare, filosofer och psykologer. Han har ändrat sig och tror numera bland annat att vi hela tiden återuppfinner våra passerade liv. Kapitlet landar i nyckelmeningen: ”I think that memory, over time, changes, and, indeed changes our mind.”

Det som panikbromsade min läsning var dock det citat av ekonomen John Maynard Keynes som Barnes inledde med. ”When the facts change, I change my mind”, påstods Keynes ha sagt, beslagen med att ha ändrat sig i någon fråga.

Men kan fakta verkligen ändra sig? Är inte fakta det enda som faktiskt inte ändrar sig? I varje fall enligt det synsätt som brukar kallas den realistiska världsbilden, dvs att man tror att världen existerar oberoende av iakttagaren (eller, som den engelske 1700-talsfilosofen George Berkeley föreslog, åtminstone att den existerar i Guds medvetande – han var ju biskop). Kanske är det något liknande filosofen och författaren Lars Gustafsson menar när han någonstans säger att tiden är en frusen flod?

Det som föresvävade Keynes kan ha varit att nya fakta kommit till eller att han tagit på sig andra glasögon och fått anledning att tolka kända fakta annorlunda. Fakta, inklusive skeenden – säg, slaget vid Lützen eller den stora depressionen – borde rimligen vara vad de är. Men vi kanske inte känner till alla fakta. Vår syn på dem vi vet om kan förändras. Och då är det väl vi som ändras? Barnes tycks också vara inne på det.

Ett nytt stopp uppstår i kapitlet ”Words”. Barnes som i sin ungdom gjorde några år på Oxford English Dictionary skriver att han först tänkt sig ord som något statiskt och definitivt men sedan insett att de kan ändra mening. I grund och botten är ord ganska oprecisa: ”I came to believe [—] instead that language was – and is – often approximate, that words mean only what we generally agree that they mean [—]”.

Inte minst gäller denna vaghet engelskan, menar Barnes, och jämför med franskan, ett annat språk som han behärskar. Jämförelsen tycks i hans fall utfalla till engelskans fördel. De franska språkvårdarna, måna om att bevara orden och språket i sitt ursprungliga skick, för dessutom en hopplös kamp mot språkbruket, menar Barnes.

Den som sysslar med vetenskap, antingen praktiskt eller som exempelvis vetenskapsjournalist, kan här knappast ställa sig på författarens sida. Begreppslig och terminologisk precision är en hörnpelare i det vetenskaplig språket. Här står vetenskapen närmare den franska språkpolitiken. Frågor infinner sig: Tänker till och med anglosaxiska och franska forskare olika? Hur påverkas de franska forskarhjärnorna av att vetenskapens språk idag är engelska? Kanske värt att undersöka om ingen redan gjort det.

I sista kapitlet, ”Age and time”, gör Barnes en lista: detta och detta är han rätt säker på att han inte ändrat uppfattning om sedan ungdomens dagar. Den andra punkten på listan är ”– the primacy of art, and the belief that literature is the best system we have of understanding the world”.

Det är ju precis vad vi brukar säga här på FORSKNINGSNÄTET – så när som på att vi i stället för ”litteratur” säger ”vetenskap” (”the primacy of art” kan vi bortse från här). Det är en viss skillnad, om man så säger.

Skulle vi kanske ändra mening? Aldrig i livet.

Fundera över denna möjligen provocerande ståndpunkt där i hängmattan. Vem håller ni på och varför? Hör gärna av er framåt hösten.

Glad sommar!

Malmö, midsommarafton 2025
Olle Alexandersson

Fotnot
Julian Barnes bok finns på svenska, Om att ändra sig (Bakhåll, 2025), i översättning av Andreas Vesterlund.