Vetenskapsteori kan nog ibland kännas tungt, torrt och, ja, blodfattigt teoretiskt. Men inte när man tar del av ämnet i filosofiprofessorn Bengt Kristensson Ugglas tappning. Här publicerar vi en lite längre essä kretsande kring hans vetenskapsfilosofiska bok En strävan efter sanning, som kom ut för några år sedan. En fotnot ger fler tips om läsvärda böcker i ämnet.

Bengt Kristensson Uggla är verksam vid Åbo Akademi. Beteckningen på hans professur är något utöver det vanliga: filosofi, kultur och företagsledning. Onekligen originellt. Men lärostolen kom till som donation och bär den finske tidningsmannen, politikern och industriledaren Amos Andersons namn. Mest känd är nog Anderson som chefredaktör för Hufvudstadsbladet åren kring 1930, en tidning som han också ägde och styrde fram till sin död 1961. Det är lätt att uppfatta denne mångsysslande svenskfinländare som något av modern renässansmänniska. Hans värv som tidningsägare, publicist och styrelseledamot i banker och industriföretag varvades med ett både brett och djupt intresse för konsterna. Mot bakgrund av det är denna säreget benämnda professur knappast något som förvånar.

Bengt Kristensson Ugglas bok heter alltså En strävan efter sanning (Studentlitteratur, 2019) och bär undertiteln ”vetenskapens teori och praktik”. Jag undrar om inte lite av Amos Andersons ande i någon mening svävar även över denna skrift.

Ordet ”praktik” är väsentligt. Om jag förstår författaren rätt är en viktig poäng att vetenskapen kräver såväl tänkande som utövning för att åstadkomma något. Dessa båda sidor påverkar varandra ömsesidigt och driver vetenskapens utveckling. De är oskiljaktliga.

Men praktik är inte tillämpad teori vilket filosofer med förnuftet som huvudfokus tenderat att mena. Och det är inte heller så att teorier och förklaringsmodeller bubblar upp mer eller mindre av egen kraft ur våra sinnesintryck som de mer extrema positivisterna en gång tänkte sig. Vetenskapens verktygslåda kan inte undvara upptäckter och uppfinningar (”uppfinningar” kan vara tekniska anordningar som teleskopet men även abstraktioner som nya tankemodeller eller angreppssätt). Vetenskapen drivs i hög grad av kreativ innovation. Liksom företagande när det är som bäst.

I dessa tider, när vi nyligen inför öppen ridå kunnat bevittna hur de mest bisarra och improduktiva verbala utbyten ägt rum i maktens boningar, ska det också understrykas att vetenskapen ställer andra krav på en konversation. Den frodas i en miljö av argumenterande, eftertänksamma samtal. Kanske det akademiska seminariet är den mest produktiva formen. Det följer egentligen inga givna regler. Man kan t o m påstå att det vetenskapliga samtalet är ett slags hantverk som går vidare från mästare till lärlingar, där de senare ibland tänker nytt eller rentav revolterar och trampar upp helt nya vägar, bryter mot ”paradigm” som alla har sin utmätta tid.

Jag hoppas att detta ger någorlunda rättvisa åt den allmänna vetenskapssyn som Kristensson Uggla ger uttryck för. För hans bok griper över många områden och dimensioner av vetenskapen och dess uttryck och mina egna insikter och perspektiv är förvisso betydligt mer begränsade. Det är nog inte fel att åtminstone ha tagit del av någon kronologisk historisk framställning, gärna inom filosofi, innan man kastar sig över En strävan efter sanning. Det finns många men bland någorlunda aktuella kan jag nämna Anthony Gottliebs båda mycket breda och tillgängliga The dream of reason (2016, andra upplagan) och The dream of enlightenment (2016), som dock inte täcker tänkandets historia det senaste århundradet. Eller A.C. Graylings lovordade The history of philosophy som också finns på svenska som Filosofins historia – tre tusen år av tänkande (Fri Tanke, 2021). En lärdomshistorisk översikt är inte heller en dum bas men här är jag just nu inte tillräckligt uppdaterad utan ber om hjälp med förslag.

Mycket passerar revy i En strävan efter sanning. Den kommenterar och, i viss mån, beskriver utvecklingen av det vi idag kallar vetenskap. Den diskuterar hur vetenskapen kan och bör ses i sitt kulturella och allmänhistoriska sammanhang, att vetenskapen är social till sin natur och inte heller frikopplad från andra yttre strukturer som politik och ekonomi.

Den pekar ut vanliga tankefel, där anakronism kanske är ett av de mest framträdande och mest vilseledande – vi föreställer oss t ex ofta att en ”vetenskapsman” på t ex Newtons tid hade samma perspektiv och drivkrafter som dem vi finner hos dagens forskare – så var det förstås inte – och vi är inte alltid medvetna om att begrepp som ”renässans” och ”den vetenskapliga revolutionen” inte tillkom på sin tid utan är uppfunna de senaste 200 åren.

Kristenson Uggla tonar också ner konflikten mellan religion och vägbrytande vetenskap som annars (men inte alltid, bör påpekas) framställs som den starka, klassiska och oöverbryggbara skiljelinjen i sökandet efter kunskap.

Kunskapens institutioner, särskilt universiteten, och deras inriktning och roll granskas (dock inte skolan). I boken resoneras utförligt kring de vetenskapliga beskrivningarnas och förklaringarnas förhållande till ”verkligheten”. Den analyserar det improduktiva i att bara se ett motsatsförhållande mellan extrem relativism och ”hårdkokt” (ett ord som återkommer) positivism, eller andra motsatspar, exempelvis objektivitet–subjektivitet eller realism–konstruktionism (en vanligare term är väl ”konstruktivism” men jag gissar att författaren velat undvika de missledande associationer det kan ge). Det är mer fruktbart att inte se sådana positioner som varandra uteslutande motpoler och alternativ utan i stället ta dem till utgångspunkter för en intellektuell, argumenterande dialog – ”dialektik” är ett annat begrepp för detta som författaren ofta återkommer till.

För egen del känner jag stark sympati för dessa sätt att se på vetenskap. Kristensson Uggla är i programmatisk mening varken rationalist, positivist, relativist, konstruktivist eller något annat liknande på -ist. Hans vidsynthet är beundransvärd. Jag är beredd att följa honom på vägen även när han på ett ställe konstaterar att det oftast är bäst att vara välinformerad men ”ibland kommer de verkligt banbrytande framstegen genom den fördomsfrihet som endast den oinformerade äger” (s 123). Ja, om man inser sin okunnighet kan den i bästa fall bli ett drivhus för nyfikna och fruktbara frågor.

Om man vill sätta en etikett på författaren skulle det möjligen vara ”dialektiker” men det för på ett missvisande sätt tanken till Hegel eller, framför allt, Marx. Jag tror inte Kristensson Uggla själv vill skriva in sig som renodlad adept till någon av dessa stora tänkare. ”Eklektiker” är belastat av sin association till osjälvständigt hopplock vilket leder helt fel, eftersom Kristensson Uggla definitivt vågar tänka fritt och originellt. Och ”pragmatist” duger inte heller eftersom det redan är upptaget av en specifik filosofisk riktning som han inte verkar tillhöra. Det bästa jag kan komma på är det inte särskilt fyndiga ”antidogmatiker”.

Denna öppna och enligt min mening högst produktiva ansats, och kanske rentav den enda rimliga, är förstås inte alltigenom oproblematisk – men säg något som är det i vetenskapliga och filosofiska sammanhang. Låt mig ta upp två sådana saker.

Det är, för det första, tydligt att Kristensson Uggla hör till de filosofer som räknar med att det finns en verklighet oberoende av det iakttagande subjektet. Vi lever inte, var och en av oss, i en solipsistisk bubbla där verkligheten bara är ett sken projicerat i vårt medvetande, vad nu det är för något. Inte heller är ”verkligheten” helt och hållet en subjektiv ”konstruktion” utan materiellt fundament som, ja, varför inte de mest ”hårdkokta” konstruktivisterna tycks mena.

Förekomsten av en verklighet är, skulle man kunna säga, själva rättfärdigandet av att ägna sig åt vetenskap. Låt vara att vetenskapens strävan efter en sanning bara närmar sig ständigt undflyende frontlinjer utan att någonsin komma ända fram (förutom kanske i några ganska banala fall – vi kan vara säkra på att gravitationen finns, t ex).

Kristensson Uggla säger uttryckligen, och flera gånger, att vetenskapsmän och likasinnade visserligen har sin fulla rätt att beskriva och förklara verkligheten på olika sätt, det behöver inte, och ska inte, råda konsensus. Total enighet leder bara till dödläge. Men friheten att välja beskrivning och förklaring är inte obegränsad, påpekar han. Det kan man hålla med om – himlen är inte grön – men var ska man dra gränsen för den filosofiska och vetenskapliga friheten i detta hänseende? Jag gissar att en diskussion om detta som så ofta annars lätt leder ut i paradoxernas minfält. Och i allra värsta fall käpprätt tillbaka till den outrerade konstruktionismen.

För det andra. Kristensson Uggla är på flera ställen inne på frågan om det finns något eller några drag som förenar allt det som vi brukar kalla vetenskap. Det är ett mycket intressant spörsmål. På FORSKNINGSNÄTET är det nästan en trossats att detta är fallet.

Inte kan det vara så att vetenskaperna bara av historiska och politiska skäl råkat hamna under samma tak – universitetens? Även om naturvetare blandar ämnen i provrör eller tittar på kurvor på dataskärmar medan humanister oftare bläddrar i böcker – nog måste det väl finnas några gemensamma drag bakom detta slags kunskapssökande, tanke- och arbetssätt som är ungefär desamma i olika discipliner?

Begreppet Einheitswissenschaft, enhetsvetenskap, är ett försök till svar på denna fråga. Men det belastas av att det är myntat av en nyckelperson, Otto Neurath, i den logiska positivismens urhem, Wienkretsen, och i första hand betraktas som ett försök att applicera det vi idag kallar naturvetenskaplig metod på all vetenskap, även på humaniora, samhällsvetenskaper och teologi. Men nog måste man på andra grunder kunna peka på sådant som förenar alla grenar av vetenskaplig verksamhet, det som särskiljer den från andra vägar att söka ”kunskap”, t ex vardaglig iakttagelse och religiös tro?

Sökandet efter sådana drag är önskvärt, inte minst för att stärka den vetenskapliga kulturen. Vilket, återigen, verkar mer nödvändigt än på länge just nu.

Kristensson Uggla noterar ett antal gemensamma yttre tecken – strävan efter sanning, den vetenskapliga processens karaktär av något alltid oavslutat, det öppna samtalets avgörande betydelse. Och han bidrar med ytterligare ett svar som jag uppfattar som ett steg framåt: hermeneutik. Det som på allvar förenar all vetenskap är att det är en tolkande verksamhet.

Hermeneutik är traditionellt förknippat med texttolkning, inte minst bibeltolkning – så fysikerns försök att leda t ex strängteorier i bevis skulle vara besläktat med tolkningen av Johannesevangeliet eller Juniusbreven? Ja, det kanske är det författaren menar när han sammanför vetenskapens arbetsmiljöer under rubriken ”tolkningslaboratorier”.

Även om några må stegra sig är detta förstås ett spår som väcker nyfikenhet. Men för att bedöma om det är fruktbart krävs en ännu mer ingående analys av innebörden av begreppet hermeneutik, en konkret genomgång av hur den faktiskt yttrar sig i olika vetenskaper. Kanske fallstudier som konkret visar släktskapet? Kanske mer tvärvetenskapliga samtal och perspektiv?

Det sistnämnda är något man kan önska att Bengt Kristensson Uggla tar sig an i framtiden (om han inte redan gjort det, jag är inte tillräckligt påläst här). Hans försök att fånga in vetenskapens natur är viktigt och så här långt genomfört på ett sätt som väcker aptit på en fortsättning. Jag föredrar därför att se på hans strävan som ett oavslutat projekt. I den mest positiva bemärkelse.

Olle Alexandersson

Fotnot – mer läsning om det fina med vetenskap

Johannes Persson och Nils-Eric Sahlin, Vetenskapsteori för sanningssökare (Fri Tanke, 2013) är en innehållsrik och pedagogisk handbok i vetenskapsteori. Författarna är filosofiprofessor respektive professor i medicinsk etik vid Lunds universitet. Deras bok utgår från och genomsyras av det som en svensk 1900-talsfilosof, Sören Halldén, kallar ”det sokratiska perspektivet”. Till detta finns tre nycklar: språklig klarhet och precision, kunskapsstabilitet (som främst syftar på kunskapens kvalitet och gränser) samt insikt om felbarhet, dvs att vi aldrig glömmer att det mesta vi tror oss veta är provisoriskt, behäftat med större eller mindre felaktigheter. Invävt i de principiella resonemangen finns också ett starkt inslag av filosofi- och vetenskapshistoria. Bland de sistnämnda vill jag särskilt peka på den klassiska berättelsen om läkaren Ignaz Semmelweis och hans undersökning av orsakerna till barnsängsfeber. Denna gripande historia om envis vetenskaplig nyfikenhet innehåller de centrala ingredienserna i ett vetenskapligt angreppssätt.

Filosofiprofessorn och ledamoten av Svenska Akademien Åsa Wikforss mycket uppmärksammade Alternativa fakta (Fri Tanke, 2017, kom 2020 i uppdaterad upplaga) är en tidig kommentar till det nya samhällsklimat som utmärks av utbredd brist på respekt för fakta och ohämmat torgförande av direkt osanning. Detta har som bekant nyligen eskalerat, varför Wikforss bok är ännu mer angelägen idag än när den kom ut. Den innehåller också ett kapitel som kritiserar vissa inslag i den svenska skolforskningen vilket provocerat några (jag hör inte till dem). Låt inte detta störa, bortsett från kanske just det kapitlet (väl så tänkvärt, det också) kan den läsas som en koncentrerad beskrivning av vetenskapligt förhållningssätt.

Varför vetenskap?: om vikten av problem och teori i forskningsprocessen av statsvetarna och professorerna vid Göteborgs universitet Ulf Bjereld, Marie Demker och Jonas Hinnfors (Studentlitteratur, 2018) har som en grundidé att de centrala vetenskapliga principerna delas av alla vetenskapsområden, något som alltså är en av utgångspunkterna även för FORSKNINGSNÄTET. Författarna framhåller också en fråga som i hög grad är på tapeten i dessa dagar: betydelsen av forskningens frihet. Naturligt nog betonar de som samhällsvetare också forskningens centrala samhällsroll och vetenskapen som en grundpelare i demokratier.

Christer Sturmarks Konsten att tänka klart (Fri Tanke, 2021), skriven i samarbete med den kände fysikern och författaren Douglas Hofstadter, handlar om just det titeln anger och är fylld av exempel och tankefigurer. Den ger också en intressant översikt över tänkandets historia. Vi har tidigare presenterat denna bok här. Författaren är förlagschef, tidigare IT-entreprenör och kanske mest känd som medialt aktiv företrädare för förbundet Humanisterna, där han tidigare var ordförande.

Slutligen, den som medan milda sommarvindar leker i grenverken vill ägna sig åt att tänka kring skolans möjligheter att utveckla elevernas vetenskapliga bildning kanske kan få någon inspiration av min egen lilla idéskrift Undervisning om vetenskap i skolan – dags för ett samlat grepp? (VIS skriftserie nr 10, 2019) som kan laddas ner här. I den föreslås bland annat att gymnasiers satsning för att öka elevernas förståelse av vetenskap, deras ”vetenskapliga bildning”, planeras och genomförs med en viss grad av samordning mellan olika ämnen för att få önskad kraft och ge livslång effekt.