Latin uppfattas nog av många som ett kuriosum. Ett dött ämne som inte många ägnar sig åt numera. Men latinets historia och roll är intressant. Och liket ramlar ständigt ut ur garderoben, inte minst bland oss som talar svenska och försöker hanka oss fram på engelska och andra moderna språk.

Om detta språk kan man läsa i en ganska kort men ändå mycket innehållsrik bok av Tore Janson, Latin – kulturen, historien, språket. Boken kom ut för bortåt 25 år sedan men precis som sitt ämne är den lika aktuell idag. Den är dessutom lättillgänglig och konkret. Tack vare att den utkom före det ymniga appandets tidsålder innehåller den dessutom både en komprimerad grammatik och en lista med vanliga latinska ord och uttryck, även sådana som vi brukar kalla sentenser och som ofta kommit ur munnen på en specifik person. Ordböcker kan idag laddas ner i praktisk appform till en mobil nära dig.

Författaren, som varit professor såväl i latin som afrikanska språk vid Göteborgs universitet, har själv kallat latinet för ”världens mest framgångsrika språk”. Det är befogat.

Först var latin modersmålet för romarna i ett millenium. Senare blev det lärdomens och den kristna teologins språk i några hundra år, ett ovärderlig lingua franca för akademiker och präster med olika modersmål.

Idag lever latinet kvar som en rik skatt av mer eller mindre transformerade lånord. Och, inte minst, i form av terminologi och namngivning inom olika kunskapsområden, där medicin, botanik och astronomi väl är särskilt framträdande. Det är svårt att tänka sig att läkare någonsin kommer att sluta använda begrepp som ”appendicit” eller ”trigeminusnerv”. Eller att det skira namnet ”anemone nemorosa”, vitsippans latinska alter ego, ordagrant ”sippa som växer i lundar”, skulle falla i glömska bland botaniker, trots att DNA och inte ståndare och pistiller numera regerar växternas släktkarta. Janson nämner dessa exempel.

Lite känsla för och kunskap om latin är alltså inte endast något för humanister där de sitter i sina förment dammiga bibliotek. Det är också något för naturvetare och medicinare som vill vidga horisonten och förstå sitt eget fackspråk bättre. Eller jurister – jag säger bara ”pacta sunt servanda”, ”avtal är till för att hållas”, en brutalt glasklar latinsk sentens som några av världens herrar idag borde ha lärt sig med modersmjölken, den är på något sätt huggen i sten och svårare att slingra sig ur än dagspolitikens tama lingofraser.

Om latinets öden och äventyr berättar Tore Janson lärt, underhållande och medryckande. På vägen får man stifta eller återknyta bekantskapen med personligheter som Cicero, filosofen Abelard och hans älskade Héloïse, och Thomas av Aquino, en gång den katolska kyrkans vetenskapsideolog. På ett plan är boken alltså en sorts kulturhistoria och det är förstås med avsikt. Latinet är en formidabel kulturbärare i den västerländska sfären. Dessutom ger författaren glimtar av hur språken lever, utvecklas och flätas in i varandra och det är förvisso intressant även för andra än språkvetare.

Detta vill jag kalla en perfekt sommarlovsbok för den som vill skaffa sig vetenskaplig bildning utanför sitt eget fackområde. Det enda jag saknar är ett sakregister. Men möjligen var det så att Latin kom till just i detta för pappersböcker oumbärliga verktygs förfallsperiod.

Olle Alexandersson