Ockhams rakkniv (”Ockham’s razor”) har sin särskilda plats i tänkandets historia. Denna vetenskapliga grundprincip säger att man inte ska krångla till förklaringar och teorier i onödan. Skär bort det överflödiga.

Upphovsman till denna tumreglernas moder var den brittiske 1300-talsfranciskanen och filosofen William av Ockham (ibland Occam eller Ocham). Senare matematiker som prisar de renskalade formlernas skönhet tillhör hans följare.

DN:s skarpa ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz menade igår i ett ledarstick (DN 5 april 2025; öppet för läsning) att Ockhams rakkniv borde få ett syskon i form av Donald Trumps motsvarighet.

Denna nya princip – som lämpligen kan få heta ”Donald’s razor” – präglar bl a den tokmerkantilistiska politik som nu rullas ut på högvarv av USA:s president. De samfällda huvudskakningarna från ekonomer världen över har som vi sett nått seimiska mått.

Hadley-Kamptz formulering av den senaste tumregeln är: ”[—] den absolut dummaste förklaringen är nästan alltid mest sannolik”. Möjligen kan denna regel vara till nytta även när vi försöker förklara de eventuella djupare tankarna bakom den förda politiken.

I denna alltmer galna värld behöver vi kanske fler principer av liknande slag. Vilka kan vara aktuella? Nära till hands ligger en ”Vladimir’s silver hammer”. Hur skulle den låta? I minnet dyker upp ett av de råa skolgårdsskämten om Sovjetunionen i realskolans lägre klasser, väl anpassat till stämningarna i kalla krigets 50-tal: ”Skjut inte upp till i morgon det du kan skjuta ner idag.” Ett passande tillägg kan vara: ”— men dra i övrigt ut på det mesta”.

Allvarligare tankar infinner sig dock. Har demokratin nu blottat sin akilleshäl?

En gång för många år sedan påminde mig den kloke statsvetarprofessorn Sverker Gustavsson om att ”demokrati” i strikt mening bara betyder en sak: en man (jo, vi hade faktiskt kvinnlig rösträtt redan då…) en röst. Det gäller länder som Sverige och fortfarande faktiskt även t ex Kina, Ryssland, Ungern och Slovakien. Samt USA.

Kanske det därför vore mer träffande att tala om en kris för demokratins förutsättningar? Dvs det som gör ett demokratiskt land värt att leva i för alla medborgare. Sådant som rättsstat, tolerans, yttrandefrihet, rätt till privatliv, jämlikhet, ren miljö, jämlika utbildningsmöjligheter och ett lägsta golv för välstånd.

Får jag till denna lista lägga: en stark ådra av vetenskaplig bildning i befolkningen.

Finns allt det här på plats kan inte en situation som den i USA, eller för den delen Ryssland, Turkiet eller Kina, uppstå.

Stopp och belägg – vad är det jag säger? Har jag aldrig hört talas om Manhattanprojektet? Trängt bort Heidegger, inte bara banbrytande filosof utan också Hitlers medlöpare? Eller glömt att J D Vance har en doktorsgrad i juridik från Yale?

Nej, saken var tydligen mer komplicerad.

Men om vi skulle tillsätta en rejäl dos historiekunskap till all naturvetenskap och teknik som så starkt dominerar dagens kunskapsideal, ett slags ingenjörsdröm inte helt olik det sena 1800-talets? Visst, något bättre.

Men det behövs en ingrediens till: etisk hårdträning från barnsben som bl a professor Anders Törnvall föreslog i ett inlägg (också i DN, insändarsidan 24 januari 2024).

Fast kanske inte ens det hjälper?

Vad är det som gått så galet här i det som kunde vara den bästa av världar? Där intelligens och kunskap används uteslutande för att lösa verkliga problem i stället för att ägnas åt påhittade imperiefloskler och en amerikansk affärsmans hämndlystnad och självförhävelse – klimathotet, världens livsmedelsförsörjning, eller bara en loppa i pälsen som exempelvis sorteringen av uttjänta textilier?

Inte kan väl enda svaret vara att vi försummat att lägga 5% av BNP på militär förmåga?

Olle Alexandersson
Texten är en kommentar. Åsikter och värderingar står för skribenten.