I anslutning till andra världskriget dränerades Tyskland och andra europeiska länder på många av sina främsta forskare och kulturpersonligheter. Einstein, Thomas Mann och Marlene Dietrich är väl de mest kända. Många exileuropéer fann i likhet med dessa tre en skyddad hamn i USA. Tillströmningen av forskare före och under världskriget blev en stor tillgång och bidrog avgörande till att USA uppnådde sin ställning som ledande vetenskapsnation. Kan en ny forskarexodus vara på väg, denna gång i motsatt riktning?

Europa är i så fall inte oförberett. I Frankrike har Aix-Marseille Université, AMU, gått i täten och skapat ett fristadsprogram för amerikanska forskare, under det oförblommerade namnet ”Safe Place for Science”. Det berättade Le Figaro för ett par dagar sedan (20 mars 2025, s 13 e-tidningen; betalvägg).

AMU planerar att ta emot ett 15-tal forskare. Budgeten är motsvarande ca 165 miljoner kronor för en period om tre år. AMU:s rektor, Éric Berton, påpeker också hur viktigt det är att forskarnas familjer får ta del av ett mottagningsprogram för att komma in i det franska samhället – här är det region Paca, Provence-Alpes-Côte d’Azur, som ställer upp.

AMU är det första franska universitet som erbjuder den här sortens program. Men Berton är säker på att det blir fler. Satsningen är helt i linje med stämningarna i forskarsamhället, säger han. Franska universitet är också vana vid att samarbeta över gränserna. Inte minst framhåller han att det är ”livsviktigt att bemöta de upplysningsfientliga krafterna”.

En högre teknisk utbildning har redan anmält att den ansluter sig till AMU:s initiativ och ställer upp med ytterligare motsvarande 33 miljoner kronor.

För pengar behövs för att locka de bästa forskarna. Som Figaro påpekar är forskare i Frankrike (liksom i Sverige) underbetalda i internationell jämförelse. De ligger under OECD-snittet och avsevärt under vad forskare på prestigefyllda USA-universitet tjänar.

Det verkar dock inte ha påverkat intresset. AMU har redan en kö på 50 amerikanska forskare och ett tiotal nya kommer till varje dag. Troligen ser forskarna även till annat än lön, t ex den erkänt förmånliga franska socialförsäkringen, Sécurité sociale. De som har smak för livets njutningar tar kanske också med såväl goda viner som rekreationsmöjligheterna i kalkylen, plus de korta avstånden till inte bara Frankrikes utan hela Europas kulturskatter.

I Sverige har rektorn för Handelshögskolan i Stockholm, Lars Strannegård, nyligen föreslagit att Sverige bör slå in på liknande banor (DN Debatt 16 mars 2025). Trots att han med tydlig beklämning konstaterar att det verkar som om ”den akademiska friheten i USA är ett minne blott” ser han också möjligheterna.

– När de världsledande amerikanska universiteten nu är gungning kan vi i Sverige få ett ”Einstein moment”, skriver Strannegård.

Med det menar han helt enkelt att svenska universitet bör utnyttja kompetensflykten på samma sätt som de amerikanska gjorde för 80-90 år sedan. Vi ska kraftsamla och aktivt rekrytera bland de forskare som Trumpadministrationen nu skåpar ut. ”Ur det oerhörda som händer i USA framträder en gyllene möjlighet för Sverige.”

Och vänta inte, säger Strannegård, ”andra europeiska länder kommer sannolikt inte att vila på hanen”.

Som framgått i det föregående är det en högst befogad misstanke. Fler länder kommer säkert att agera som Frankrike. Storbritannien och USA har länge varit kommunicerande kärl inom vetenskapen och strömmen kan nu bli mer enkeltiktad. Och varför skulle inte Kina lägga ut sina garn?

I en rubrik på ledarplats i samma nummer kallar Figaro Trumps framfart för ”le grand huit trumpien”, den trumpska bergochdalbanan. ”Huit”, åtta, syftar på hur denna nöjesanordning ser ut: som ett antal liggande åttor. Men på subtilt galliskt manér avser det här troligen också antalet veckor som nya chefens härjningståg pågått. Dubbeltydigheten kan toppas med misstanken att skribenten dessutom hoppas på att läsaren kommer att tänka på en synonym till ”grand huit”: ”montagnes russes”, ryska berg.

På den svindlande färden har National Science Foundation, en släkting till svenska Vetenskapsrådet och kopplad till den amerikanska regeringen, fått anslagen nedskurna med omkring 70%. Det drabbar universitetsvärlden hårt. Någon kan därför tycka att de europeiska gamarna nu flockas över amerikanska universitet i utsatt läge.

Éric Berton hävdar dock att projektet ”Safe Place for Science” inte är något annat än vad det kallas, en sorts asyl. Inte något som AMU gör av egenintresse. Men att europeisk forskning kommer att stärkas av detta och liknande initiativ är obestridligt. Precis som Förenta Staternas i mitten av förra seklet. Alltså är det bara frågan om återbäringen.

Och, förresten, vem var det nu igen som tände stubinen den här gången?

Olle Alexandersson