| Chanda Prescod-Weinstein, teoretisk fysiker och astronom vid University of New Hampshire, skrev strax före jul en liten betraktelse på temat vetenskap som vårt trygga skydd i kristider (New Scientist, kolumn, 11 december 2024). Den startade med en fråga: Vad bär regimskiftena i Storbritannien och i hennes eget hemland, USA, i sitt sköte, för vetenskapens del? Hon påminde i sammanhanget om att chefen i Vita huset också är chef för sådana organ som NASA och The National Oceanic and Atmospheric Administration. Organ som förser oss med viktig, vetenskapligt baserad information, bland annat den som bidragit till att vi nu vet att 2024 var det varmaste året sedan denna sorts mätningar började. ”Utan sådan forskning riskerar vi att skada förmågan att fatta hur snabbt klimatförändringen sätter in på allvar och vad detta betyder för människor överlag”, konstaterade dr Prescod-Weinstein. Vet vi t ex mer om hur orkaner fungerar så kan vi också förbereda oss bättre, påpekade hon. Och många vetenskaper kan bidra. Vi behöver all vetenskap så innerligt väl för att begripa hur världen hänger ihop, hur vi påverkar den och vad vi kan göra konstruktivt för att inte skada både oss själva och hela planeten. Och det gäller inte bara klimatet utan hela vår omvärld och oss själva. Det var ungefär det budskap som denna teoretiska fysiker ville förmedla. Hon påpekade också att den vetenskapliga kunskapen kan ge stöd åt krav som vi har anledning ställa på politiskt ledarskap. Är hon rätt ute? Jag har svårt att glömma den morgon för några år sedan då radions vetenskapsredaktion berättade om de senaste landvinningarna inom forskningen om dyngbaggar, dessa små svarta varelser som piggt vältrar sig i spillningen från elefanter. Den kända dyngbaggeforskaren (mer akademiskt strikt: professorn i sinnesbiologi) Marie Dacke, Lunds universitet, intervjuades. Inte många minuter hann gå innan en uppbragt äldre herre ifrågasatte denna galenskap i Ring P1. Hur kan man ge pengar åt forskning om något så uppenbart meningslöst? Dyngbaggar! Men det finns förstås en svar (förutom att nyfikenhet är en vetenskaplig dygd): Forskningen handlar om att förstå dessa eleganta små kreaturs enastående förmåga att navigera och orientera sig. Precis som bananflugor kan dyngbaggar användas som modelldjur i forskningen. Man behöver nog inte vara pilot för att begripa att detta en gång kan ge nyttiga insikter om alternativa sätt att ta sig från A till B. Ett mer färskt minne är från den just nu aktuella filmen Konklaven. Filmen skildrar maktspelet inför ett påveval. I ett kritiskt skede håller filmens centralfigur, konklavens sammanhållande kraft, en predikan inför de samlade kardinalerna vilkas röstande ska resultera i den välkända rökpuffen. För ett ögonblick lämnar han manus. Sidospåret utmynnar i konstaterandet att om det finns något som verkligen hotar kyrkan så är det inte tvivlet utan den bergfasta vissheten (ordet i filmen är certainty). Att i förväg veta vilken kunskap som en gång kan bli nyttig är knappast möjligt ens för forskarna, även om några av dem möjligen kan göra mer kvalificerade gissningar än vi andra. Att vi bland gräsrötterna eller de som brukar kallas ”våra politiker” kan pricka in de framtida vinstlotterna är ganska osannolikt. Att vara helt säker på något i vetenskapen är om möjligt ännu mer fåfängt. Dess bästa vän är, precis som i Vatikanen, ifrågasättandet. Går det att undvika känslan att det vi just nu ser i USA – inte bara i härnadståget mot misshaglig vetenskap – är just besserwissrarnas paradmarsch? Ingen dyngbaggeforskning här inte. Vi vet vad som gäller. Det kan man skratta lite åt. Men väntar runt hörnet något mörkare, mer som den vetenskapliga tystnadskultur som råder i Ryssland sedan februari 2022? Prescod-Weinsteins tankar vädrades några veckor innan vi kunde ana den fulla vidden av nya chefens planer beträffande vetenskap. När detta skrivs kommer den ena rapporten efter den andra om att oro och handlingsförlamning griper omkring sig bland forskare i USA. Just kolumnisten är dessutom en ledarfigur i sitt universitets fakultet för ”women’s studies”, ett fält som högste chefen knappast vurmar för (i varje fall inte i den akademiska meningen om man så säger) – så man kan undra vad hon säger och tänker idag? Och vad säger akademiska forskare i gemen i USA? Här hos oss? Förhoppningsvis inte ”god afton, direktörn”. Så låter svansen av s k techmiljardärer och andra sykofanter. Förhoppningsvis tappar de inte heller målföret helt som den anständiga delen av de ryska kollegerna. Vågar man rentav hoppas att forskare som den citerade kolumnisten kan vara material för en akademisk motståndsrörelse? En skuggornas armé i kunskapens tjänst som hjälper oss alla att rida ut de kommande fyra åren av sannolik intellektuell skymning. En kultur där fiffiga ”skunkworks” frodas i katakomberna i avvaktan på bättre tider. Kanske vi behöver en sådan motståndsrörelse här hemma också, av rent profylaktiska skäl? Om det värsta inträffar, som det ju heter allt oftare. Olle Alexandersson Detta är en kommentar till frågan om förhållandet mellan akademisk frihet och politisk styrning. Det som kan uppfattas som åsikter eller ställningstaganden står för skribenten. Fotnot ”Skunkworks” syftar här på projekt som bedrivs i skymundan av en organisations officiella verksamhet. Ofta sker det med ledningens goda minne för att snabbt och vid sidan om företagets normer och regler uppnå ett mål eller för att hemlighålla en känslig satsning. Ibland, som här, används termen för att beteckna intern underjordisk verksamhet utan högsta ledningens (fulla) kännedom. Utvecklingen av potensläkemedlet Viagra påstås ibland ha varit ett sådant projekt. Termen ska först ha använts bland ingenjörer på det amerikanske flyg- och rymdföretaget Lockhead och hämtades från en känd serie där en av huvudpersonerna höll på att koka ihop en inte helt välluktande soppa. |
Upptäck mer från FORSKNINGSNÄTET
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
FORSKNINGSNÄTET 