I DN Kultur (10 jan 2025, betalvägg) filosoferar Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, om kunskapens oändlighet och dess olika skepnader och användningar. Bland annat pekar han på finessen med allmänbildning. I långa stycken kunde detta ha varit en plädering för det som FORSKNINGSNÄTET kallar ”vetenskaplig bildning”.

Kunskap ses – och då speciellt bland makthavare – oftast som byggstenar i en yrkeskarriär, skriver Liedman: ”En violinist måste kunna spela fiol, en rörmokare utföra rörarbeten, en fysiker behärska kvantmekaniken.”

Det kan förstås ingen förneka. Men ”[d]et finns också sådant som alla i princip bör känna till som människor och som samhällsmedborgare”, konstaterar han. ”Det är inte bara psykologer och sociologer som måste ha kunskap om individer och samhällen, inte bara biologer och medicinare som ska kunna orientera sig bland allt det levande, inte bara konstvetare eller arkitekter som har glädje av att kunna resonera om vad som är funktionellt eller vackert. Ju mer vi har åtminstone ett hum om olika kunskapsområden, desto rikare blir våra liv och desto bättre kan vi fungera i samhället. [Nytt stycke] Grunden för allt detta och mycket mer måste läggas i skolan [vår kursivering].”

”Vetenskaplig bildning” är just sådan kunskap. Med vår definition är det att inse att vetenskap handlar om bland annat förutsättningslöst sökande utan någon given slutstation, om konsten att föra civiliserade samtal och att ställa frågor och om ovillkorlig respekt för empiri. Även att – i Liedmans anda – veta lite om olika vetenskaper, var de kommer ifrån och vart de är på väg.

Och det är från skolan man ska få med sig sådana insikter.