Sveriges Radios senaste frukostmöte som även gick ut via nätet handlade om mediernas vetenskapsrapportering. På 60 minuter avhandlades en mängd frågor, från vetenskapsjournalistikens plats i det mediala ekosystemet till hur skolan och unga i allmänhet kan nås. Mötet leddes med sedvanlig elegans av Erik Blix. Lärare och skolledare som vill se sig själva i rollen som främjare av vetenskaplig syn på verkligheten (vilket väl borde vara nästan alla) har mycket att hämta i detta njutbara samtal.

I ett inledande tankeutbyte med seminarieledaren efterlyste KVA:s ständige sekreterare, professorn i evolutionsbiologi Hans Ellegren, mer av fördjupning i vetenskapsrapporteringen. Framför allt tryckte Ellegren på betydelsen av att öka förståelsen för den vetenskapliga processen (vi på FORSKNINGSNÄTET instämmer, det är också ett av våra viktigaste mål).

I det följande panelsamtalet deltog Karin Bojs, tidigare chef för vetenskapsrapportering på Dagens Nyheter och numera framför allt författare (samt den som med rätta kan kallas nestorn i svensk vetenskapsjournalistik), vidare Amina Manzoor, vetenskapskommentator på Expressen, Magnus Gylje, redaktionschef och utgivare för Sveriges Radios Vetenskapsredaktion, och Jonas Mattsson, chefredaktör och kanslichef/vd för tidskriften Forskning & Framsteg.

Klart är att intresset för vetenskapsjournalistik är betydligt större än vad t ex ledningarna för olika medier trott och i en del fall fortfarande tror. Mer finkalibrerade läsar- och lyssnarmätningar visar detta, påpekade bl a Karin Bojs. Magnus Gylje menade till och med att intresset är ”otroligt stort” och att, i Vetenskapsradions fall, lyssnarna inte alls bara frågar efter sensationer och elände utan gärna vill ha även konstruktiva och positiva nyheter.

Hur är det då med skolan i sammanhanget – bidrar den till att göra läsare och lyssnare mer mottagliga för vetenskapsrapportering? (Vi kan avslöja att just den publikfrågan kom från FORSKNINGSNÄTETS redaktion.) Jonas Mattsson och Magnus Gylje kunde båda intyga att artiklar i Forskning och Framsteg respektive inslag från SR:s vetenskapsredaktion regelbundet används i undervisningen. Ingen kommenterade dock vad skolan allmänt gör för att främja ”vetenskaplig (allmän)bildning” (FORSKNINGSNÄTETS älsklingsbegrepp och det som internationellt brukar kallas ”scientific literacy”). Sanningen är väl att ingen riktigt vet.

Flera framhöll hur väsentligt det är att nå unga. Skolan är då förstås en bra plattform eftersom i princip alla nås.

Unga måste mötas i de kanaler där de känner sig hemma, hette det. En plattform som Lilla Aktuellt är då väldigt lämplig. Det programmet talar direkt till barn och unga, även till dem som inte har välutbildade och/eller engagerade föräldrar, framhöll Magnus Gylje.

Jonas Mattsson kunde berätta att Forskning och framsteg gjort lyckade försök på TikTok och Instagram. Hans erfarenhet är att yngre allmänt sett är särskilt bra på att navigera i dagens tungt digitala informationslandskap. Skolans satsning på källkritik verkar också ha gått hem. Mer bekymrad var han över dem som en gång växte upp med medier typ dagstidningar, sådant som lite nedsättande brukar kallas gammelmedia.

Journalistik om vetenskap kommer förstås inte undan konkurrensen med klassiska områden som journalistik om ekonomi, politik och brottslighet. Mediernas chefer kommer ofta från dessa typer av journalistik och kan därför vara svårflörtade. Men, som flera framhöll, pandemirapporteringen för några år sedan blev lite av en vändpunkt för vetenskapsjournalistiken. Den kom plötsligt i ropet.

En intressant fråga är hur man trots allt ska kunna nå dem som ändå är mest intresserade av sensationer, politik och börsnyheter. Eller dem som kanske initialt är fullkomligt ointresserade av vetenskap.

Här handlar det först och främst om ämnesvalet, menade Amina Manzoor. Anknyt till sådant som de grupper man vill nå är intresserade av. En gammal sanning, värd att påminna om men kanske inte alltid lätt att leva upp till (OBS – självkritik/skribentens anmärkning).

Över huvud taget måste vetenskapsrapporteringen i medierna anknyta till det som rör sig i samhället och i mångas huvuden, inte bara till det som forskarna själva önskar kabla ut. Där var panelen enig.

Därmed inte sagt att vetenskapsjournalisterna ska vända kappan efter vinden. De kan inte enbart rapportera det som vissa läsare och lyssnare helst vill höra (dvs att jorden egentligen är platt/skribentens kommentar). Ibland måste de också ta rollen som glädjedödare (tyvärr, klimatet blir faktiskt varmare). De ska rapportera som det är utifrån den bästa kunskap som finns för stunden.

Vilket bl a innebär att de måste förhålla sig kritiska även till forskarvärlden. Bli inte pressmeddelandeberoende, sa bl a Magnus Gylje med adress till journalistkolleger. Läs alltid den studie som åberopas i releasen, underströk Amina Manzoor. Om det nu alls finns någon studie, fyllde Karin Bojs i och tillade att man gärna ska tala med ”konkurrerande” forskare. Speciellt om det som hävdas i t ex en pressrelease eller ett utspel framstår som särskilt fantastiskt, tillade Magnus Gylje (jfr telefonförsäljare/skribentens anmärkning).

Tyvärr finns sällan tiden för sådant grävande. Amina Manzoor var säker, hon har bl a frågat deltagarna i de kurser i vetenskapsjournalistik som hon brukar hålla för journalister.

Men håll ut ändå, vetenskapsjournalister, manade Jonas Mattsson i slutrundan av samtalet. Pröva nya grepp, försök framför allt att nå de unga.

Helhetsintryck: Ett rappt och i långa stycken hoppingivande frukostsamtal. Lysande PR för vetenskapsrapportering i medierna.

Dessutom fick denna skribent lära sig ett nyord: ”voddar”, dvs videobloggar. Det attraherar just yngre alldeles särskilt. Yngre lyssnar och tittar hellre än läser. Det har vi för övrigt just kunnat inhämta från den aktuella undersökningen ICILS 2023 (om ungas digitala kompetens) och från bekymrade intervjusvar från lärare i akademin där till och med studenter med höga meritpoäng tycks bli allt mindre benägna att läsa, åtminstone inte längre texter (se t ex Sydsvenskan 11 nov 2024; publicerat i pdf-tidningen 14 nov 2024; betalväggar).

Å andra sidan ska general Eisenhower redan i mitten av 1900-talet ha deklarerat att det som inte kan sägas på en A4 kan man lika gärna hålla inne med. Han var inte särskilt ung den gången. Ligger det kanske något i detta?

Möjligen blev denna rapport inte kort nog…

Olle Alexandersson

Fakta
Inspelningen av frukostmötet om vetenskapsjournalistik 14 nov 2024 finns här. Det ingår i en serie seminarier med en stor variation på ämnen, ledda av Erik Blix, kanske mest känd från satirprogrammet Public Service som sändes i många år fram till i våras (2024) som inslag i SR P1:s Godmorgon världen.