Många är överens om att organdonationerna måste öka. Mycket onödigt lidande och åtskillig för tidig död skulle undvikas om fler organ kunde tas tillvara för transplantation. I Danmark framförs nu förslaget att man automatiskt ska registreras som organdonator när man fyller 18 år om man inte aktivt avregistrerar sig,  ett s k opt-outsystem. Men är det en bra idé? Finns det något svar på det från vetenskapens sida? Ja, och det talar för att Sveriges modell i varje fall inte är sämre än det danska förslaget, menade en företrädare för Socialstyrelsen i TV 4:s Nyhetsmorgon (13/2 2024). Men ingen närmare redovisning av denna forskning gavs.

FORSKNINGSNÄTET noterar gärna när forskning åberopas utan närmare precisering. Sedan mycket länge är det ett vanligt sätt att få mottagare att acceptera det man säger utan motargument. Eller att få någon att köpa ens produkt, ofta en skönhetsd:o eller kanske en tandkräm. Den engelska termen är ”science-washing” (jfr ”green-washing”).

Misstänksamma som vi är undrade vi genast om det fanns någon vetenskapstvättad hund begraven och att det i grunden handlade om politik eller prestige.

Så vi vände oss till Lisa Kirsebom (bilden), vetenskapsjournalist och författare till bl a Ur döden liv – en bok om organdonation (2021). Hon kunde direkt säga att det inte handlade om ett övertalningsknep denna gång. Den svenska modellen står sig bra, menar hon.

Här är intervjun med Lisa Kirsebom där vi får en bakgrund och ett bra tips angående forskning i ämnet.

FORSKNINGSNÄTET: Danska politiker vill alltså att alla automatiskt registreras som organdonatorer när de fyller 18. Om man inte vill vara med, får man skriva ut sig. Är det en bra idé?

Lisa Kirsebom: Det är en vanlig missuppfattning att detta är ett bra sätt att åstadkomma fler donationer. Det är också en vanlig missuppfattning att en registeranteckning krävs för att någon ska bli donator. Men så är det inte. Sverige och många andra länder, bland annat Europaledande Spanien (och Danmark) har olika varianter av ”förmodat/informerat samtycke”.

Och vad innebär det?
Det betyder att du antas vara positiv, om du inte har gett uttryck för något annat. Förutsatt att dina efterlevande anhöriga tror att du menade ja. Om de däremot tror att du menade nej, så blir det ingen donation.

Vad är tanken bakom denna syn på ja och nej?

Inget välfungerande, humant vårdsystem i ett demokratiskt land tar organ från en avliden vars anhöriga säger ”Nej du store tid, Bosse avskydde tanken på organdonation, han måste bara ha glömt att skriva ut sig ur registret!”.

Så egentligen är vårt register överflödigt, de efterlevande bestämmer ju ytterst i alla fall, eller hur – så varför har vi det alls?

Det är inte dina anhöriga som bestämmer i Sverige – men det är dina anhöriga som tolkar din vilja, om du inte uttryckt den själv. Och det är därför registret behövs. Det finns för att dina anhöriga inte ska behöva hålla på med den där gissningsleken. De ska ha svart på vitt vad du ville. Det är ett bra skäl att skriva in sig på direkten, anser jag. Det är enkelt, bara att googla Donationsregistret.

En annan fråga innan vi kommer till kärnpunkten om vad forskningen säger: Om nu nästan alla kan bli donatorer, varför är det organbrist? Det dör ju 90 000 svenskar om året, det borde finnas drösvis med bra organ?

Nej, tyvärr. Medicinskt sett är det nämligen ovanligt att någon kan bli donator, och det är komplicerat att genomföra en organdonation. Därför behöver vårdsystemet vara perfekt riggat för att ta hand om varje chans, vårdpersonalen måste veta precis vad den ska göra, och den behöver stöttas av interna proffs och av tydliga riktlinjer. Sverige jobbar med de frågorna nu, mer än någonsin förr faktiskt. Därför hade vi rekordmånga organdonatorer 2023. 34 procent fler än Danmark (med hänsyn taget till befolkningsstorlek), om någon undrar.

Socialstyrelsens representant i TV-intervjun hänvisade till vetenskapliga undersökningar i ett flertal länder som skulle visa att den svenska modellen är bättre sett till behoven än de nya danska idéerna, eller i varje fall minst lika bra. Men det utvecklades inte närmare, och det blev inga frågor på det från programledarna heller. Så den skeptiskt lagda undrar naturligtvis om detta är ett fall av ”science-washing”. Alltså att alla som lyssnar bara ska lägga sig platt så fort någon underbygger sina argument med uttryck som ”forskarna är överens om” eller ”vetenskapen visar att”. Hur är det i just det här fallet?

Jag håller med om att det finns en skyldighet att fördjupa sådana påståenden. Och ett ansvar för detta ligger på oss journalister. Men i det här fallet kan jag inte se annat än att det stämmer. Tillgänglig forskning talar för att Sveriges modell fungerar bra. Eller rättare sagt – och det är väl det som Socialstyrelsens representant borde ha framfört – inget visar att ett system enligt de danska idéerna skulle öka donationerna. I ett nummer av den ansedda medicinska vetenskapstidskriften Kidney International redovisas bl a en studie av Arshad m fl som gjort en jämförelse mellan olika länder, där även Sverige är med. Det hade förstås varit bra om det redovisats. Men läs artikeln och döm själva!

Fakta

Artikeln i Kidney International finns här.

Science-washing: Några bra kriterier ger skönhetsgurun Michelle Wong, enligt tillgängliga uppgifter disputerad i kemi och kosmetikkemist, på sin webbplats Labmuffin:

– using science in areas where science can’t tell you the answer,

– making claims beyond what the evidence shows,

– eagerness to accept claims that seem scientific without critical appraisal.

Till det kan vi lägga kriteriet att med eftertryck säga att ”det råder stor enighet bland forskare” eller ”flera vetenskapliga undersökningar visar” om något som påstås. Då rekommenderas lyssnaren att dra öronen åt sig. ”Argumenten svaga, höj rösten”, som gamle Esaias Tegnér, i egenskap av biskop, lär ha antecknat i kanten på ett manus…

>>> EFTERORD
Läs här Lisa Kirseboms krönika om organdonation i Sydsvenskan 21/2 2024 (betalvägg).