I höst (2024) läggs denna mandatperiods forskningsproposition som drar upp riktlinjerna för svensk forskningspolitik de kommande åren. En av de frågor som antas få visst utrymme är den sviktande inhemska rekryteringen av forskare och vad som kan göras åt den. UKÄ:s generaldirektör, det som fram till 2017 hette universitetskansler, och en av hans medarbetare framhäver i ett debattinlägg (Vetenskapsrådets nättidskrift Curie, 5/2 2024) att utbildningssystemet inte fungerar optimalt.

I inlägget föreslår UKÄ:s generaldirektör, Martin Norsell, och seniorutredaren Johan Gribbe att reglerna för antagning av forskare ska ses över, bl a att det ska bli lättare att anta fler av de många sökande från andra länder, samt att bristyrken bör hamna i tydligare centrum för forskarutbildningen. I anslutning till sistnämnda exemplifieras med hälso- och sjukvårdens yrken och lärare.

De båda skribenterna framhåller att utbildningssystemet måste ses som en helhet. När man talar om forskarutbildning i den ena utkanten av denna helhet får man inte glömma ungdomsskolan i den andra änden. Så här heter det på ett ställe i inlägget:

”[—] perspektivet måste vidgas. Frågan handlar inte enbart om högskolan, utan om hela utbildningssystemet – i bred mening – och hur de olika delarna hänger samman. En högre utbildning och forskning av hög kvalitet är helt beroende av kunskaperna och inställningen till bildning och en akademisk karriär hos de ungdomar som lämnar gymnasieskolan. Resultaten i gymnasieskolan vilar i sin tur på grundskolan.”

Just det. Vi på FORSKNINGSNÄTET kunde inte ha sagt det bättre (och notera att b-ordet används, det var länge rödtejpat utom bland ett fåtal debattörer, författare och publicister – Sverker Sörlin, Per Svensson, Thomas Steinfeld, Ulrika Knutson, P J Anders Linder, t ex).

Kanske mer av samma är i vardande?

Vi kan annars konstatera att det varit rätt trögt att få upp intresset och inte minst att få fram resurser för t ex den verksamhet som Forskningsnätet Skåne bedrivit i olika tappningar i närmare 25 år. Där är den bärande idén att elever ska få möta forskare så ofta det går på hemmaplan i skolan och därnäst i forskarnas egna boningar. Och att detta ska ske på skolans villkor, dvs förenklat uttryckt så att det passar in i undervisningen, inte minst kan fogas in i det viktiga gymnasiearbetet (denna lätt kryptiska, illa valda term syftar alltså på gymnasieelevernas eget projektarbete som tidigare hette – ja, just det ”projektarbetet”). Inte i första hand vara en form av marknadsföring av ett visst lärosätes studieplatser.

I ärlighetens namn erkänner jag att även skolan själv varit trögflörtad. Men det må förlåtas när husse i regeringen eller på Skolverket inte trycker mer på betydelsen av ”vetenskaplig bildning”. Utan snarare lägger tusen andra uppdrag på skolan (man blir utmattad bara av att höra rektorer och lärare berätta om detta).

Den breda ”vetenskapliga bildning” som vi förespråkar att skolan bör ge är för övrigt bra även för alla dem som inte ska bli forskare. Den är,som vi ser det, en förutsättning för att den forskningsinformation som vänder sig till den vuxna allmänheten ska bli meningsfull, den som bedrivs av t ex lärosäten, vetenskapsjournalister, forskningsråd, Vetenskap & Allmänhet, Senioruniversitetet och studieförbund. Den faller som det nu är troligen ofta på hälleberget. Sedan kan jag också som vanligt gå på och utgjuta mig om att ”vetenskaplig bildning” vaccinerar mot fake news, alternativa fakta och deras mormor, överkonsumtion av sociala medier osv men läsaren slipper det denna gång.

Kanske nya tider stundar? Vi hoppas att utbildningsminister Mats Persson lyssnar. Får vi komma med ett tilläggsförslag till UKÄ:s: Avsätt resurser för att uppnå ”vetenskaplig bildning” redan i skolan. Och ge dem även till oberoende, skolnära (förlåt detta gräsliga ord) initiativ som Forskningsnätet Skåne och dess släktingar.

Olle Alexandersson

Detta är ett diskussionsinlägg. Det som uppfattas som åsikter står för skribenten.