Risk har sedan gammalt uppfattats som en domän där matematiken har sista ordet. Men komplexa och inte så konkreta påståenden om risk för att Sverige råkar i krig som ÖB och civilförsvarsministern gjorde på Folk & Försvars årskonferens häromveckan bidrar till att sätta matematikens hegemoni ifråga. Andra kunskapsområden kan ha minst lika mycket att komma med. Här några lästips i denna anda.

Sannolikhet, risk och chans är erkänt svårfångade fenomen. Att mänsklig intuition eller ”sunda förnuftet” ofta kolliderar med strikt matematisk analys av sannolikhet är ingen ny iakttagelse. Matematiken har länge triumferat. Historiskt har sannolikhet inte rört sig långt utanför det smarta räknandets värld. Det har ibland legat nära till hands att peka finger åt människans (matematiskt) irrationella hantering av risk och chans.

De senaste årtiondena har detta perspektivet ändrats. Alltfler forskare menar att förståelsen av sannolikhet inte enbart vilar på matematisk analys och logik. De är nödvändiga men inte tillräckliga verktyg. Vår uppfattning om risker är också – kanske rentav mest? – en produkt av vanor, kultur, normer, värderingar och personlighetsdrag. Discipliner som psykologi, sociologi, antropologi och andra beteendevetenskapliga och humanistiska ämnen har därför de senaste decennierna ryckt fram som alltmer betydelsefulla för förståelsen av risk och inte minst riskperception.

Vägröjare har varit den nu nära 90-årige Daniel Kahneman, psykolog och mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne (2002, för insatser inom beteendeekonomi) och hans framlidne parhäst, Amos Tversky.

Så första lästipset är givet: Kahnemans bok Thinking, fast and slow (2011, på svenska 2012 som Tänka, snabbt och långsamt). Den har redan etablerat sig som något av klassiker på området. Idén är att som pedagogisk metafor tänka sig kognitionen som två skilda system, det ena reaktivt och snabbt, det andra analyserande och eftertänksamt.

Det snabba systemet faller tillbaka på tumregler (den tekniska termen är heuristik) som kan appliceras enkelt och utan omsvep. Reaktionstiden blir då kort men avigsidan är att många tolkningar och beslut blir fel. När den djupare analysen och eftertanken inte hinns med över- eller feltolkar vi ofta det vi ser och hör. Tumreglerna bygger nämligen till stor del på en flora av ”bias”, dvs skevheter eller synvillor som lite påminner om fördomar (ordet ”bias” hänger gärna med in i svenskan).

Ett vanlig sådant misstag är exponerings- eller synlighetsbias (availability bias): något som vi ofta hör eller ser kommer vi automatiskt att uppfatta som viktigt, vanligt, nödvändigt, representativt eller giltigt och sant – allt från de klassiska rödhåriga irländarna som råkade befinna sig på Dublins central, till Putins återkommande tal om västvärldens dekadens, till Trumps ständigt upprepade påståenden om att demokraterna valmanipulerat. Eller – utan jämförelser med de nämnda två potentaterna – som när ÖB, civilförsvarsministern, andra politiker och en lång rad proffstyckare dag efter dag talar och skriver om krigsrisk.

Ett annat tankemässigt snubbelsteg kallas bekräftelsebias (confirmation bias): vi lyssnar bara på sådant som underbygger det vi redan tror. Ett tredje är att tolka samvariation mellan olika fenomen som orsakssamband (korrelationsbias). Och så kan man fortsätta – Kahneman förser oss med en lång katalog över tänkandets felsteg.

Men kanske är den bästa introduktionen av det breda tänkandet kring sannolikhet ändå en annan bok av lite äldre datum som får bli det andra lästipset: Irrationality: the enemy within av den brittiske psykologen Stuart Sutherland (1992, ej översatt till svenska). Det är en lättillgänglig genomgång av allsköns tankemisstag, många inom området sannolikhet. ”Irrationalitet” är förvisso ett omstritt begrepp (se nedan) men glöm det just nu, detta är en övertygande bok som varit en första ögonöppnare för många (inklusive denna skribent) och slitna pocketexemplar har i många år cirkulerat antikvariskt för tusenlappar, tills en ny upplaga gavs ut 2013. Jag rekommenderar just den utgåvan som har ett sympatiskt förord av den kände vetenskapsskribenten, pseudovetenskapsbelackaren, läkaren mm Ben Goldacre och en informativ, kompletterande efterskrift av teknik- och vetenskapsjournalisten och WikiLeakskännaren James Ball.

Sutherlands bok är alltså en rik provkarta på olika sätt att tänka snett, där författaren grundligt och tydligt reder ut orsaker och konsekvenser. Kahnemans och Tverskys idéer och forskning svävar över många av dess sidor. Ett kapitel ägnas särskilt åt risk.

Ett bonustips två B: Den som vill ha en lite utförligare introduktion till just risk kan dra igenom Risk: A very short introduction av Baruch Fischhoff och John Kadvany (2011, finns på svenska i elektronisk form, Kort om risk, 2018, men är möjligen svåråtkomlig i den versionen). Jag kan här inte låta bli att propagera för den utmärkta serie där den ingår, Oxford University Press Very Short Introductions, just nu mer än 700 titlar om snart sagt allt från Homeros till fraktaler, ofta ännu kortare än den behändiga riskboken på ett par hundra sidor. En pigg släkting till de en gång så populära Verdandis småskrifter, med efterföljare, som tillfredsställde bildningstörsten hos flera generationer svenskar från 1880-talet och vidare genom en stor del av det följande seklet.

Bakom det tredje lästipset finns en författare som – åtminstone vad han själv menar – ifrågasätter vissa av Kahnemans och Tverskys idéer, nämligen den tyske psykologen Gerd Gigerenzer som skrivit många populärvetenskapliga böcker om kognition, sannolikhet och beslutsteori. Här rekommenderar jag hans ”Risk Savvy: How to make good decisions” (2015, ej på svenska).

Gigerenzer är ingen vän av den negativa stämpeln ”bias” och ser inte tumreglerna, heuristiken, som enbart en svag sida av vår arts kognition. För honom är en tumregel samlad och lagrad livserfarenhet färdig att användas på sekunden. Enligt Gigerenzer något som är helt nödvändigt för att vi ska klara oss i en värld full av osäkerheter – oberäkneliga ryska presidenter, plötsliga vulkanutbrott, galopperande klimatproblem. Vem t ex kan känna mer panisk osäkerhet än kaptenen på en Airbus som just kolliderat med en flock gäss och båda motorerna har lagt av? Precis det som hände 2009 i New York med US Airways flight 1549 kort efter start. Det är ett av Gigerenzers exempel och poängen är att det troligen slutat i katastrof om piloten, den först ifrågasatte och sedan hyllade Chesley Sullenberg, följt flygledningens rationella uppmaning att gå tillbaka till LaGuardiaflygplatsen. Eller om besättningen lika rationellt försökt hinna räkna ut någon lösning med datorns hjälp. Nu följde kaptenen, fast och inte slow, en tumregel som väl varje förare av små flygplan känner till: om du siktar på ett nå en punkt på marken (här var det tornet på LaGuardia) och denna punkt rör sig stadigt uppåt i vindrutan, då är det kört. Precis så var det denna gång. Sullenberg bedömde att en i och för sig ytterst riskfylld nödlandning på vatten var ett bättre alternativ. Som vi vet slutade det lyckligt.

Gigerenzer, ska vi säga, drämmer kanske till med detta slående exempel – spelar han möjligen på vår bias för starka effekter? Men han erkänner också att det heuristiska beslutsfattandet inte var ensamt avgörande för utgången, checklistor och incidentrutiner spelade också en roll om än inte den mest kritiska.

Jag väljer Gigerenzer av ännu ett skäl. Han är en av inte så många som intresserat sig för riskkommunikation. Hur sådan utformas är förstås en nyckelpunkt i riskperception. Säg t ex inte att ”det är 30% risk för regn i morgon”, det öppnar för ett antal tolkningar. Ange i stället risken som en frekvens – ”det kommer att regna 30% av de dagar prognosen gäller”. Undvik att ange relativa risker, tex att ”risken för blodpropp vid användning av p-piller ökar med 100%”. Det är en skrämmande ökning som kan få många att avstå från ett medel som har förutsättningar att ge stora personliga och sociala vinster. En del av dem skulle inte gjort det om de fått veta att det rör sig om en riskökning från kanske en på tiotusen till två på tiotusen, alltså en diminutiv skillnad. Använd absoluta tal vid jämförelser av risknivåer är Gigerenzers kloka råd.

För egen del skulle jag gärna se ännu en nivå i riskkommunikationen, nämligen att helt obekanta risker omvandlas till kött och blod genom att så långt det går jämföras med risker som vi känner bättre till. De flesta har en ganska adekvat magkänsla för risker som att smittas av säsongsinfluensan, råka bli överkörd eller drabbas av en vattenläcka i badrummet. Det kanske låter knäppt men nog borde det gå att hitta några sådana risker som kan jämföras med den nu så aktuella krigsrisken. Eller är jag fel ute?

Fjärde och sista lästipset är två dagstidningsartiklar med risktema, men på lite olika sätt, från förra veckan och som kanske är användbara i klassrummet. Den ena är en kolumn i Sydsvenskan av Joakim Zander, universitetslektor vid Lunds universitet, ”Svensk politik utgår idag från rädslor, inte sannolikheter” (e-tidningen 17 januari 2024, betalvägg). Den är direkt föranledd av utspelen på Folk & Försvar och deras efterdyningar. Zander påpekar (med referens till Kahneman) att vi har en evolutionärt inbyggd tendens att överskatta risker (det behöver ju inte vara ett lejon som prasslar i bushen men bäst att sticka för säkerhets skull). Oro blir också lätt ett politiskt instrument – mer oro, fler väljare – och vi dras då lätt in i en ond cirkel av riskhantering: ”Irrationell rädsla leder till irrationella beslut som ökar oron i stället för att minska den.” Där har vi just hamnat i Sverige, menar Zander. Slutkläm: ”Nästan ingenting är så farligt som vi tror”. Något att tänka på när heuristiken slår till.

Den andra artikeln är en understreckare i Svenska Dagbladet av historieprofessorn vid Stockholms universitet Fredrik Charpentier Ljungqvist som också är docent i naturgeografi, ”Är Golfströmmens kollaps nära förestående?” (16 januari 2024, betalvägg). Studier har visat att sammanbrottet rentav skulle kunna ske om bara något år vilket givetvis skrämt upp många men, menar artikelförfattaren, sannolikheten för det är grovt överskattad eller missförstådd och det har till stor del sin grund i medierapporteringen. Det finns egentligen inte heller vetenskaplig täckning för att en kollaps med nödvändighet skulle leda till fimbulvinter, vilket jag tror att de flesta av oss icke-experter föreställer sig.

Här närmar vi oss som synes minerad mark. En intressant fråga som artikeln väcker är nämligen: Ska vi, exempelvis i klimatdiskussionen, även lyssna på nyanser och uttryckta förbehåll i de resultat som forskarna lägger fram? Svaret kan verka självklart: visst ska vi det, något annat vore inte i linje med idealet ”vetenskaplig bildning” som denna skribent tror så starkt på – men då infinner sig en annan fråga: Riskerar inte glöden i klimatkampen att falna i så fall? Spelar vi inte i händerna på dem som av diverse skäl vill tona ner klimathotet – är vi inte av rena överlevnadsskäl tvingade att fortsätta plocka de apokalyptiska russinen ur den vetenskapliga kakan? Här skymtar väl också en bias, vad den nu kan heta – behovet-av-feta-rubriker-bias? Är det rentav rationellt att vi likt kardinalerna i Brechts Leben des Galilei vänder oss bort och vägrar titta i stjärnkikaren de gånger det innebär att vi skulle tvingas rucka vår världsbild, formulera om problemen eller ompröva lösningsstrategierna?

Innan du och eleverna funderar ut bra svar på det kan jag upplysa om att denna understreckare även lär oss att den svans av Golfströmmen som värmer upp våra breddgrader egentligen heter ”Nordatlantiska driften” på korrekt fackspråk. Men det kanske alla utom jag redan visste. Det är i alla fall OK till vardags att kalla även den biten för Golfströmmen.

Sist bara som en randanmärkning: När risk och chans är på tapeten får man aldrig glömma att nämna Thomas Bayes och hela den gren av den matematiska sannolikhetsläran som han gett upphov till, den bayesianska statistiken. Men här inbjuder jag någon som förstår sig på detta fält bättre än jag att utveckla den klurige 1700-talsprästens tankegång – skriv gärna en liten förklarande essä som vi kan publicera här på sidan. För denna gång får det räcka med ett hedersomnämnande. Den är också en bugning åt matematiken, som naturligtvis alltid kommer in från vänster så snart vi tar itu med sannolikhet. Om nu någon läsare fått för sig att jag menar att den kunde strykas ur rollistan för det stora spelet om risk och chans.

Har du också lästips eller andra synpunkter och förslag om risk? Hör då gärna av dig och kommentera vår aktuella fråga om risk som du hittar här.

Olle Alexandersson

Förslag och åsikter i denna text står för skribenten.

Här hittar du ett nytt inlägg som bl a har att göra med riskkommunikation.